Luftigt och elegant, inte utan snits. En fröjd för örat kort och gott. Och en hyllning till en av våra verkligt folkkära ordsmidare.

Föreställningen var upplagd så att Svante Thuresson läste ur Beppes memoarer som tog oss från uppväxten i Stockholm, rikt på anekdoter från försök i musikbranschen och målaryrket och därpå ut i världen till jazzklubbar i New York innan Jämtland hägrade. Beppe – som nådde en stor publik som en av ”Skäggen” på 60-talet men framförallt med Beppes godnattstund med Hungran och company på 70-talet. Mellan lässtunderna låg insprängda sångnummer.

Och låt oss på en gång konstatera att musiken satt i högsätet. Herr Thuresson må ha en smått hes och lite nasal stämma men likt förbaskat låter det bra – genommusikaliskt och med excellent tajming. Och det senare är inte oviktigt i jazzsammanhang.

Claes Cronas trio kompade följsamt med musikantiskt högprofessionell glädje där förutom pianisten fanns Hans Andersson på bas och Johan Löfcrantz Ramsay på trummor. Synkoperna stod som spön i backen.

Och naturligtvis fick vi höra ”Sakta vi gå genom stan” (”Walkin my baby back home”), Bill Evans formidabla ”Monicas vals”, Lasse Färnlöfs fina ”Farfars vals”; sammanlagt ett femton tal låtar. Själv föll jag i farstun för den känsligt framförda versionen av Paul Desmonds ”I New York” – för att citera Beppe: den var enkel, vacker, öm!