Likaså var den geografiska rörligheten påtaglig, även om den västmanländska förankringen väl alltid var stadigare än den amerikanska. För att inte tala om hans stora genrebredd. Ett åttiotal verk lämnade han efter sig, romaner, diktböcker, essäer.

Nu, tre år efter hans bortgång, sätter en postumt utgiven roman punkt för författarskapet.

Vi får följa Dr Weiss på märkliga resor. Ena stunden är han i förindustriell tid, nästa i 1950-talets England. Eller långt in i framtiden. Som det heter med en karaktäristisk formulering: "Som det nu är får jag finna mig i idén att min grav kan komma före min födelse." Scenerna är ofta gåtfullt vackra.

"Dr Weiss sista uppdrag" är en till omfånget nätt roman. Men inte ens efter två läsningar kan jag på ett begripligt sätt beskriva en intrig. Vilket knappast heller är tanken.

Dr Weiss är på jakt efter Järnkronan, Botemedlet – namnet varierar, men det handlar om en intelligensförstärkare med riskabla effekter. Att kraftigt öka sin insikt i omvärlden är en skrämmande upplevelse i romanen. Tillvarons bräcklighet riskerar att framstå i förfärande klarhet. Återkommande är bilden av skräddaren – insekten som lever på vattenytan ovetande om djupet eller den annalkande krusningen.

Man kan läsa in en personlig, existentiell upplevelse. Men bilden når också längre. Är det kanske en roman som talar till oss i klimatförändringarnas tid? "Hela vår värld med alla dess beståndsdelar utspelas i ett utomordentligt osannolikt gränsskikt mellan olika fysikaliska system. Vi, men inte bara vi, hela den normalt observerbara världen beter sig likt sådana insekter, skräddare, som bekymmerslöst glider fram på en tunn, iriserande vattenyta och inte har en aning om hur avvikande, hur osannolik denna existens är."

Trots dess glimtvisa skönhet och många stimulerande tankesprång anar jag att "Dr Weiss sista uppdrag" inte hör till de Gustafsson-böcker som jag kommer att återvända till. Därtill är den något för vag i konturerna. (Det finns andra som jag läser nästan regelbundet.)

Men det hindrar inte att romanen bekräftar Lars Gustafssons position i den svenska litteraturen – den som han har gjort så mycket rikare.