– Tack och lov att man får åldras inom den svenska scenkonsten. Annars hade min karriär varit över, säger skådespelaren Cecilia Nilsson.
Och hennes skådespelarkarriär har varit lång. Redan sex år gammal började hon spela teater vid Vår Teaters barnverksamhet vid Medborgarplatsen i Stockholm och hade barnroller både på Dramaten och Stockholms stadsteater innan hon som vuxen utbildade sig till skådespelare på Scenskolan i huvudstaden.
– Mina föräldrars högsta dröm var att jag skulle bli läkare eftersom båda mina äldre systrar var skådespelare. Min syster Ann-Sofie medverkade förövrigt här på Norrbottensteatern både i ”Pjäsen om Norrbotten” och ”Den goda människan i Sezuan”, berättar hon.
Men för Cecilia Nilsson är Norrbottensteatern en helt ny scen även om hon sett många pjäser länsteatern satt upp under de tidigare åren.
– Det var när de spelade på Hermelinskolan. Norrbottensteatern var och är en viktig teaterscen i Sverige. Det hoppas jag folk förstår, säger hon.
Men anknytningen och banden till Norrbotten går mycket djupare än teatern. Cecilia Nilsson tillbringade nämligen sin barndoms somrar uppe i Kangos i Tornedalen.
– Min mamma var från det samhället. Jag har alltid haft en dragning hit upp, ler hon.
Nu har många i släkten skingrats och några av de äldre dött, men de norrbottniska somrarna lever kvar som ett fint minne. Inte minst när hennes son föddes blev resorna upp viktiga.
– Mamma flyttade till Norrköping och studerade på Fröbelinstitutet år 1939 för att bli förskollärare. En ovanlig resa för en kvinna från en by i Tornedalen men hon hade starkt stöd i min mormor.
Även Cecilia Nilssons pappa gjorde en klassresa med rötter hos en familj som var trädgårdsmästare via folkskola till en universitetsexamen. Det var också hennes fars arbete som statistiker år FN som hon tillbringade några år av sin barndom i Sudans huvudstad Khartoum.
– Visst, de åren har präglat mig som människa. Fattigdomen var utbredd och landet utmärktes av väldiga klyftor och spänningar. Jag, barnet, insåg att det liv vi lever i Sverige är långt ifrån självklart. Samtidigt var det en upplevelse för mamma att se fåglar i Sudan hon visste att hon skulle återse i Kangos till sommaren. Allt hör trots allt ihop, menar Cecilia Nilsson.
Rollen som Ingvar Kamprad i musikalen ”Ingvar! – en musikalisk möbelsaga” har hon närmat sig genom grundlig research.
– Jag tror att alla svenskar har någon sorts relation, bra eller dålig, till Ingvar Kamprad eftersom han blev så betydelsefull för design och den svenska möbelindustrin. Samtidigt ligger hans nazistiska arv i bakvattnet och skvalpar. Hans familj var invandrare från en del av Tyskland som Polen fick efter första världskriget. Hitler tog tillbaka området under andra världskriget och Ingvar Kamprads farmor såg Hitler som deras befriare. I denna pro-nazistiska miljö växte Ingvar Kamprad upp eftersom hans farmor var mycket viktig i hans liv. Den andra sidan är hans närmast maniska drift att tjäna pengar. Jag menar vi talar om en man som redan 5 år gammal började tjäna pengar genom att sälja tändsticksaskar.
Och det är just den outtröttliga energin och förmågan att till varje pris tro på sin idé som Cecilia Nilsson baserar sin rolltolkning på.
– ”Ingvar! – en musikalisk möbelsaga” är ingen psykologisk pjäs utan snarare en medryckande, lättillgänglig och rolig musiksaga. Det finns inte en replik. Vi sjunger hela tiden.
Musiken i föreställningen spänner över en rad genrer – allt från folkvisor, skillingtryck till popmusik. Och det var kanske främst möjligheten att få sjunga som gjorde att hon tackade ja till rollen som Ingvar Kamprad.
– Det var oemotståndligt för mig som både gått Adolf Fredriks musikskola och sjungit i kör hela livet. Jag har verkligen längtat efter att få sjunga, säger hon.
Men först ska hon, precis som många andra tv-tittare i Sverige, se på uppföljningen av ”Springfloden” på söndag. I rollen som Mette Olsäter, polischef på rikskrim kommer hon tillsammans med det udda radarparet Olivia Rönning (Julia Ragnarsson) och Tom Stilton (Kjell Bergqvist) att ta sig an ett fall med internationella förgreningar .
– Det jag gillar med karaktären Mette Olsäter är att vi medvetet skapade henne som en stark karriärkvinna men utan manliga attribut. Hon är ganska bohemisk, både i sitt privatliv liksom sin klädstil men tuff och passionerad i sin yrkesroll. Dessutom lever hon i en god relation. Lite av en motbild till schablonmässiga poliser, säger Cecilia Nilsson.