En känsla som kan, men inte behöver, vara förknippad med sexuell åtrå. Det vill säga ett mångtydigt begrepp med ett myller av betydelser i vardagsspråket, skönlitteraturen och andra konstformer, liksom religiösa urkunder. ”Kärlek kan därför inte otvetydigt skiljas från begrepp som tillgivenhet och vänskap”.
Men i Norrbottensteaterns ”Vårshow” är det främst den kärlek vi förknippar med tvåsamhet som står i fokus, och då inte bara den förhärskande bilden av kärleken mellan man och kvinna som sedan medeltiden utvecklats till en av de mest omskrivna känslorna i västerländsk kultur. En berättelse som utgjort ett huvudtema i romanlitteraturen sedan 1700-talet och under 1900-talet spelat en dominerande roll i populärkulturen och alla dess former.
Norrbottensteaterns Vårshow handlar med andra ord inte heller om den kärlek som förmedlas i Nya Testamentet med berättelser där Jesus visar kärlek mot människor i andlig eller kroppslig nöd - där profeterna Johannes och Paulus ser Jesus jordelivet och hans offerdöd som det främsta uttrycket för Guds självutgivande kärlek. (Johannesevangeliet 3:17, Romarbrevet 5:6-11).
Nej, den kärlek som gestaltas i skratt, smärta, sång och sketcher i Vårshowen skrapar endast på ytan av denna mångfacetterade känsla.
Givetvis mycket igenkänning där den hegemona idén om att varje människa behöver någon att dela livet med knappast utmanas. Istället en hel del fokus på tvåsamhet – förvisso inte bröllop som det yttersta målet – men visst knackar äktenskapet på dörren.
Missförstå inte. Norrbottensteaterns Vårshow är precis som titeln på föreställningen ger – en show – det vill säga underhållning. Ett populärkulturellt koncept där högt och lågt blandas i lagom dos. Och även om temat kärlek stundom känns ytligt gestaltad, är det förlåtet. Det är kul, opretentiöst, svamligt och ärligt, ytterst mänskligt.
För oss som har åldern inne tror jag exempelvis att traumat över Ingemar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” känns igen och kanske satt sina spår. Liv Ullmans och Erland Josefssons rollprestationer ges kusligt liv i tolkningen av Karin Paulin och Jonas Hellman-Driessen. Rysligt bra - eller för den skull - Josef Törners tolkning av Ted Gärdestads hit ”För kärleks skull”. Alla som försökt sjunga Ted Gärdestads gamla hits vet hur svårt det är. Denna tolkning gick rätt in i hjärtat.
Inte att förringa den obehagligt verklighetsnära sketchen när en smörkniv som blivit kvar i smöret i kylskåpet blir upptakten till ett praktgräl, där både vår samtids tro på KBT- terapi och de som tror på Thomas Eriksons teori att människor kan delas upp i färger, ger många igenkännande leenden.
Men det är trots allt musiken som gör denna föreställning. Och det är imponerande att Norrbottensteatern år från år skapar ensembler med musikalisk begåvning. Inte för inte står publiken upp, dansar och vill inte sluta applådera när ensemblen med Josef Törner som ledsångare sjunger melodifestivalvinnarens John Lundviks låt ”Too Late for Love”. Dock ett smolk i bägaren. Varför fick vi inte höra än mer av Karin Paulins underbara röstresurser?