En semesterresa bland palmer på en strand som tog en tvär vändning när ett vådaskott mellan en gäst och en säkerhetsvakt träffade Nils Bergstrand i benet. Han svävar mellan liv och död. Några veckor senare är han tillbaka i Sverige och ställs inför faktum. Hans ben går inte att rädda.
I solokabarén ”The One Legged Man Show” berättar Nils Bergstrand om sitt högra ben som försvann och vägen tillbaka till sig själv och livet. Om hur han tvingades omvärdera sitt jag och kampen han fört genom 36 operationer.
Det är dråpligt berättat med en hel del humor, men faktiskt mest bara sorgligt. För under den glättiga ytan ligger traumat som en blöt filt - en livskamp förklädd till show.
Jag vet inte varför det skaver. Nils Bergstrand verkar uppenbarligen själv bearbetat denna slumpartade händelse som förändrade hans liv för evigt, även om viss bitterhet sipprar fram ibland. Kanske är det för att berättelsens smärtpunkter genast förvandlas till ett skämt, en kul vridning på protesen eller en lättsam sång om hur klädmodet ses från en rullstolsburens synvinkel.
Berättelsen är ju viktig. Inte bara sett som ett livsöde, utan hur samhället och vi medmänniskor behandlar funktionshindrade. Förnedringen att bli tilltalad med hög och tydlig röst bara för att man sitter i rullstol måste kännas på djupet. Och det är bara ett av flera exempel publiken får ta del av liksom den resa Nils Bergstrand gjort från Kris och trauma-enheten på Danderyds sjukhus, när han ansågs suicid, till antagningen till Royal Academy of Music i London.
Musiken blev hans räddning vilket också präglar hans show med blandat resultat. Bäst när han sjunger på engelska.
Eller som han själv avslutar med ett citat från Oscar Wilde; ”Var dig själv – alla andra är upptagna”.