De två för en tuff kamp mot myndigheter och ett samhälle som tar beslut över deras huvuden.
Till en början är det lite väl övertydligt och överdrivet. Som i mötet mellan Britas mamma och kommunen. Då är det färgglada peruker och nästan clownartade rörelser hos skådespelarna Linnea Sundblom och Joanna Dahlgren.
Det är först när Brita reflekterar över sin annorlundahet efter att ha blivit retad i skolan som ”Riv murarna” träffar rätt. Då går den in på djupet och rör till det i hjärnan på allvar.
Britas mamma, efter att ha blivit övertalad, kämpar för att dottern ska få genomgå en så kallad CI-operation. Men under tiden hennes kamp pågår så lär Brita känna den synskadade Eddie. De två inleder sin egna kamp och går ut på stan och håller brandtal för allas lika värde. Då är ”Riv murarna” som bäst. Det talas om ett samhälle som istället för att anpassa kollektivtrafiken erbjuder färdtjänst, och om diskriminering på arbetsmarknad. Det känns angeläget och tilltalar publiken som hejar på.
Relationen mellan Brita och hennes mamma känns aldrig riktigt trovärdig och får dessutom ett dramatiskt och abrupt slut. Lika dramatisk är scenen då Brita genomgår CI-operationen. Det är svart humor som är mer skrämmande än rolig. Den svarta humorn kommer dock till sin rätt när Britas mamma ska beställa färdtjänst.
På det stora hela är det en väldigt ojämn föreställning. Om den hade hållit i den djärvhet som fanns under det politiska brandtalet hade den kunnat vara riktigt intressant.