Men eftersom det i dagarna faktiskt är 30 år sedan som jag skrev min första artikel som anställd journalist – så är det klart att tankarna börjar snurra.

Om både bättre och sämre. Om tid, i-tid, dåtid, nutid, deltid, förtid, forntid och framtid.

Tid: Allt kretsade kring dessa tre små bokstäver. Hela dygnet var inrutat efter tid-ningsmakandets tidscykel som var evigt rullande. Passa tider till morgonmöte, lämning av text, redigering, sättning, foto, framkallning, kopiering, lämning av färgsidor till repro (sista färgsidan skulle vara lämnad klockan 18.00 men det kunde bli 20:00, om det gällde e-n sida). Tryckstart 23.30. Hur gick det egentligen till?

Artikelbild

Från skrivmaskin, via fax till smarttelefon. Ludvig Wästfelt reflekterar över ett yrkesliv i tidningsbranschen.

I tid: Gällde att planera jobben eftersom filmrullarna skulle skickas med bussen på söndag klockan 13:00. Fråga inte efter hur saker och ting löstes om något hände söndag eftermiddag, men en dag senare är en bra början. Tänk på det, en dag senare. I dagens nu-tid. Hur klarade vi oss egentligen?

Forntid: Skrev på en grön Halda. Tipp-ex var inte uppfunnet. Det fanns någon märklig remsa du kunde lägga mellan valsen och papperet, sedan slog du samma bokstav en gång till så försvann den. Om Gud och Robert Lind ville.

Dåtid: Jag blev anställd via fax. Försök förklara vad en fax är för en ungdom. Juni 1989: ”Bästa herr Ludde. Meddelar härmed att du är fast anställd på Norrbottens Kurirens redaktion i Jokkmokk. Har du några andra synpunkter vänligen kontakta mig”. Undertecknat: Cross/personalchef.

Carl-Erik Hägglund var en hedersperson.

Fanns inga mobiltelefoner på redaktionen. Hur såg världen ut egentligen?

Förtid: Det gällde hela tiden att ligga steget före. Tänka på förhandsartiklar av händelse- event- nyhets- eller featurekaraktär, kolla diariet, bläddra i buntar med protokoll och tingsrättskallelser och förhandlingar, läsa igenom 10-12 tidningar varje morgon, klippa ut intressanta artiklar, lägga in på datum i klippärmen (nope ingen wikipedia här inte) och hela tiden ha huvudet igång och ha ångest för att ha glömt något. Tänker att det var som det är nu, att vara uppkopplad och nåbar hela tiden, fast utan de hjälpmedel som finns i dag. Ny tidning nästa dag och nästa dag…

Hur räckte lagringsutrymmet till, eller gjorde det..?

Kanske därför jag i dag grunnar en del på deltid och/eller förtidspension.

Nutid: Vandrat från hel-analog till total-digital. 30 år senare klarar jag allt jag behöver och massor där till med min telefon. Allt jag gjorde då, med hjälp av en massa manicker, viss uppfinningsrikedom och en massa fina människor, gör jag med en manick och snart helt utan andra kamrater – om jag vill. Det är en häftig resa men ur mitt perspektiv är jag oerhört glad att jag fått vara med om hantverket, att jag kan relatera till hur det var förr och att faktiskt en del - var bättre. Papperstidningarna var det definitivt och samhället var ärligare och tydligare. Jag gillar inte alls dagens polarisering. Nöjer mig så.

Framtid: Det du just läst är min sista krönika i NSD. Naturligtvis är det trist men var sak har sin tid, som min käraste mor ofta sa. Nåväl. Livet har en förmåga att gå i cirklar och att avsluta på detta sätt, just här och nu, tillbaka i Jokkmokk, känns väl som både rätt och riktigt.

Den digitala resan går vidare.

Tack för din tid!