Åkerbäret får Vemiras hjärta att bulta

Hon skäms lite för sina naglar. Men det är naglar hos någon som nästan dagligen plockar och rensar bär. Och Vemira Husanovic Kudumovic, 44, plockar bär av hjärtats lust. Hon säger själv att det är ren terapi att ge sig ut i skogen med en bärhink i handen. 
Hennes hjärta klappar hårdast för åkerbäret. 
– I Bosnien där jag växte upp har vi inte det bäret. Åkerbär är speciellt. Smaken. Doften. Och så är det ett vackert bär, säger hon. 
Hon böjer sig ner och viker undan de långa grässtråna. Ögat söker av marken och hon plockar dagens första åkerbär. Ett bär som är näst intill fulländat i både form och färg.
– Se så fint, säger hon och lägger kort därefter ner det i hinken. 
Snart ska det första röda väldoftande åkerbäret får sällskap. Rätt snart är botten helt fylld. 
– Det är svårt att plocka. Men det är ännu svårare att rensa. Tar det mig låt säga tre timmar att plocka en liten hink så tar det säkert det dubbla att rensa allting. 
 

När norrbottningen ville skryta med lite latin var, och är, det ofta Rubus arcticus som nämns. Under 70-talet prydde de orangea mjölkpaketen med en bild på en åkerbärsblomma så varje människa i norr vilade ögonen på just den här växten. Men det var långt innan Vemira Husanovic Kudumovic kom till Sverige. Hon har ändå bott i Norrbotten i 17 år och på den tiden har hon förälskat sig i skogarna här. 
– Jag brukar skämta och säga att jag är skogsknarkare. Jag måste bara få vara ute så här. Det är då jag får tid för mig själv. Det är då jag blir lugn. Jag har haft det jobbigt och då är sådana här skogspromenader den bästa medicinen, säger hon. 
Hon är därmed ett levande bevis på skogens och naturens läkekraft. 
– Så fort jag får lite ledig tid söker jag mig ut, säger hon. 
Och hon har blivit lite av en mästare när det gäller att hitta just åkerbär. Hon plockar åtskilliga liter varje år och säger med glimten i ögat att hon nästan har blivit besatt av det. 
– Efter ett tag lär man sig att se var åkerbäret trivs. Man får helt enkelt ett öga för det. Och det finns väl inga hemligheter utan det är bara att ge sig ut och ströva. Sverige är ju fantastiskt med att man har den här möjligheten att plocka bär nästan varsomhelst, säger hon. 
Hon har drabbats av återkommande depressioner. Tidigare drev hon en pizzeria i Töre men den har hon sålt. Nu arbetar hon i stället halvtid inom vården i Luleå kommun. 
– Bärplockningen gör sedan att jag får den ro jag behöver. Jag blir också trött i kroppen så det är inte bara huvudet som får vila utan jag får röra mig. Det tycker jag om och det mår jag också bra av, säger hon. 
Bärplockningen har hon med sig från Bosnien. Där växte hon upp i en liten by nära staden Tuzla och redan från tidig ålder fick hon följa med ut i skogen. De plockade björnbär och smultron. 
– Man gick ut på morgonen och sedan kom man hem med stora hinkar, säger hon. 
 

Bärplockningen hemma är ljusa minnen som hon bär med sig. Sedan finns det mörka minnen eftersom hennes hemplats drabbades i samband med de krig som uppstod sedan Jugoslavien hade splittrats. Den 25 maj 1995 bombades Tuzla och 71 människor dog och 240 personer skadades. Det blev känt i omvärlden som Tuzlamassakern. 
Hon har på nära håll fått se krigets grymheter.  
– Min kusin som är åtta år äldre än mig och som var gravid var med mig när vi bombades. Vi klarade livet men hon förlorade sitt ena ben, säger hon. 
Sedan fortsätter hon: 
– Det är klart att allt sådant sätter spår. Men min kusin klarade sig. Hon togs till Tyskland och kunde sedan också föda en son där så barnet klarade sig. Det är ändå rätt otroligt, säger hon. 
Sakta fylls bären på i den lilla hinken. 
– Och min systers mans syskon som båda var barn blev också skadade samma dag som min kusin förlorade benet, säger hon. 
Hon känner med alla de människor som kommer från Ukraina och som har fått uppleva liknande grymheter. 
– Det är en katastrof. Och jag tänker mest på barnen och det de tvingas att gå igenom. Det är svårt att förstå hur hemskt det är. Krig är hemskt, säger hon.
Hon har varit i Sverige i cirka 17 år nu och bodde först i Råneå men flyttade för några år sedan till Töre eftersom husen där är billigare. 
– Jag har daglig kontakt med min mamma som bor kvar i Bosnien. Men jag har fått ett nytt liv här, säger hon. 
Sedan fortsätter hon att plocka det lilla bäret som får hennes hjärta att bulta extra hårt.