Ryktet om att det skulle komma 70 000 människor hade nått oss i förväg. Men när vi står ute på fältet i byn Liakka någon mil utanför Torneå, är mängden människor ändå nästan obegriplig.
Klockan är tio i elva, svensk tid, när vi rullar in på grusvägen till området. Före avfarten till första husvagnsparkeringen blir det tvärstopp. Några varselvästklädda parkeringsvakter arbetar febrilt med att lotsa bilisterna rätt. Totalt väntas 6 000 husvagnar. Andra bor i tält, i klassrum i näraliggande skolor, i sommarstugor, rum eller lägenheter. Nätförsäljningen av logi till mötesgästerna öppnade i april.
En tillfällig busslinje är upprättad, men flertalet kommer ändå med bil och trafikstockningar är oundvikliga.
Genom det öppna bilfönstret känns en svag gödseldoft. Ljudet av psalmsång går ut genom högtalare som är uppsatta över hela området. Det är den finska versionen av ”I tro under himmelens skyar”. Familjer med barnvagnar strosar in mot sommarmötets kärna, det stora vita mötestältet med utrymme för 5 000 personer.
I en röd gård ligger presscentret. Henrik Kinnunen från Haparanda är medieguide och talar både svenska och finska. Journalisterna får skriva in sig i en besöksbok och ange den ungefärliga tid de planerar att stanna.
– Fyra timmar, det var lite. Ni borde nog ha stannat en hel dag, säger han fundersamt.
Program, karta, informationsmaterial, dekal, en biljett till restaurangen och en namnskylt delas ut i ett kuvert. Pressmeddelanden har mejlats ut en gång i månaden sedan i januari.
I ett särskilt utrymme kan pressen arbeta ostört. I ett annat rum finns fototjänsten och killarna som uppdaterar facebook och twitter.
– Vi har 32 egna fotografer som går runt och fotograferar. En del är proffs, andra är duktiga amatörfotografer som tar högkvalitativa bilder.
Gammallaestadianernas sommarmöte arrangeras varje år i samband med Finlands fridsföreningars centralorganisations årsmöte. Officiellt pågår det fredag till måndag, men redan i onsdags började det anlända besökare. Marken har hyrts flera år i förväg för att hinna beredas inför den stora folkanhopningen.
De 19 flaggorna utanför mötestältet representerar de 19 nationer där gammallaestadianerna bedriver missionsarbete. Men absolut störst är rörelsen i Finland, som har 179 registrerade fridsföreningar.
På frågan om vilka skillnader det är mellan de olika grenarna inom laestadianismen vill Henrik Kinnunen hänvisa till någon som är mer insatt.
– Vi tror enligt bibeln, säger han.
Inte heller tycker han att han är rätt person att svara på frågor om i fall tv eller gardiner är tillåtna och därför tillkallas en predikant som kan svara på de mer teologiska frågorna.
Eero Kinnunen verkar som predikant i fridsföreningen i Torneå, dit även Haparandaborna hör. Totalt är de drygt 350 medlemmar.
– I Sverige finns det öst- och västlaestadianer, men vi som kommer från Finland kallar oss gammallaestadianer, berättar han.
Vad tycker du kännetecknar gammallaestadianerna?
– Nå, vi tror på Jesus och att han har sonat våra synder och att vi får tro våra synder förlåtna endast genom nåd och tro. Och när man får synderna förlåtna och vill ta emot tron så får man som gåva den helige anden som lär var och en att leva enligt bibelns undervisning.
Vad är speciellt för era gudstjänster?
– Jag har inte varit så många gånger på Svenska kyrkans gudstjänster, men jag tror inte att det är så stora skillnader.
Varför är det olika i så fall, varför har ni en egen rörelse?
– Jag skulle säga att i våra gudstjänster är det den sanna anden som styr oss. Om inte den sanna anden finns så innehåller inte predikan det rätta evangeliet om syndernas förlåtelse och nåd. När prästen har den helige andens gåva i sitt hjärta så styr Gud själv vad predikanten säger. Om det inte är så, så är predikan egna mänskliga meningar och tolkningar.
Eero Kinnunen låter oss förstå att han inte är övertygad om att den helige anden finns i varje församling eller i varje bekännelse, inte ens i andra laestadianförsamlingar.
– Det är bara i en Guds församling som den helige anden är och det är den som skiljer olika grupper från varandra.
Är det bara hos gammallaestadianerna som Guds heliga ande finns?
– Det är så vi tror.
Och tv – får man ha det som gammallaestadian?
– Vi brukar inte ha tv, nej.
Men några särskilda kläder behöver man inte ha, fastslår han, och det är fullt tillåtet med gardiner.
Pekka Ojanne är medlem i Stockholms fridsförening som har runt 170 medlemmar och ett eget fridsföreningshus i Tungelsta. Annars är gammallaestadianismen inte så stor i Sverige. Det finns några hundra troende i Stockholm, i Eskilstunatrakten och i Dalarna samt i Norrbotten.
Han skriver de dagsfärska pressbulletinerna, när han inte sänder ut radio från mötet och hjälper gärna till att reda ut begreppen.
– Jag förstår inte hur de där myterna kan leva kvar ännu – om att man inte får ha gardiner eller tvättmaskiner med glasfönster, säger han.
Tv:n däremot tillhör inte ”det kristna hemmets möbler”. Men i dag finns det många troende som har tv för att spela playstation eller se något program som de omsorgsfullt väljer ut från internet. Själv ser han Aktuellts nyheter varje kväll.
– Det är inte tv:n i sig som är fel, utan det är det som kommer ut från den. Vi låter inte tv:n stå och skvala från morgon till kväll.
Andra rykten är däremot helt sanna. Gammallaestadianerna accepterar inte sex före äktenskapet, klär sig inte utmanande och använder inte smink, eftersom kvinnorna och flickorna är ”vackra som de är”. De har inga egna kvinnliga präster och viger inte homosexuella. Och de använder inte preventivmedel, för barnen är Guds gåvor, och som gammallaestadian vill man inte ta på sig rollen att döma över liv och död.
Själv är han pappa till åtta barn.
En annan sak han vill reda ut är Lars Levi Laestadius roll i rörelsen.
– För oss var Laestadius som vilken predikant som helst. Han gjorde mycket gott i de svenska lappmarkerna, där man hade mycket problem med dryckenskap. Men på våra möten är det alltid bibeln som är grunden. Sedan är det andra som gett vår rörelse namn efter honom.
Familjen Fuller från Seskarö utanför Haparanda har kommit till sommarmötet med sina sju barn. Det minsta är bara tre veckor.
– Det är inte så många sommarmöten man har missat under 38 års tid, säger Birgit Fuller, men i år – av hänsyn till sin nyfödde – får de mestadels nöja sig med att sitta i husvagnen och lyssna på mötet via radion, medan vännerna kommer på besök.
Maken Jeremy Fuller lyssnar på den engelskspråkiga utsändningen. Han är uppvuxen i den gammallaestadianska rörelsen i Minneapolis, USA, och träffade Birgit på en kristen skola i Finland.
Hur ser era vänner på att ni är med i laestadianrörelsen?
– Vad jag förstår, så brukar de tycka att det är värdefullt att ha någonting sådant i livet, säger Birgit.
Får ni någon kritik för det ni står för?
– Inte ofta, men det händer. De frågar om vi måste fylla hela världen med våra barn.
Vad svarar du då?
– Jag svarar att det är inte deras sak, det är vår ensak.
Själv tycker hon att graviditeterna har blivit lättare för varje gång.
Runt mötestältet tätnar det av folk. I en lång tältlänga bredvid finns utrymmen för olika funktioner. Det första är ett vilotält för gamla där man kan låna en vilstol eller en säng en stund. Ungdomar går runt och serverar saft från en bricka.
Det andra är ett amningstält för mammor som vill ha vindskydd eller bara lugn och ro medan de ammar. Tolv kvinnor sitter på varsin stol och ammar. Utanför står lika många barnvagnar parkerade.
I det tredje finns 14 mikrovågsugnar för den som vill värma barnmat. I det fjärde kan man lämna in borttappade barn – det är lätt hänt att barn försvinner i folkmassan. I det femte finns ett flitigt använt långbord för blöjbyten. Till det sjätte kommer man med barn som fått diarré i värmen.
Mattältet, där man kan köpa alltifrån renköttssoppa till sallad, är 100 meter långt.
På motsatt sida finns det en avdelning där man kan låna lurar och en radiomottagare. Mötena simultantolkas till nio olika språk som återfinns på varsin frekvens.
Ett sjukvårdstält finns också, om någon skulle bli akut sjuk – eller föda barn. Jo, det har hänt några gånger.
I det stora vita mötestältet pågår predikningarna non-stop hela dagarna med korta avbrott för psalmsång. Bänkraderna är kantade av barnvagnar och genom predikantens budskap i högtalaren tränger hela tiden ljudet av barnröster och barnskrik.
På en av bänkarna sitter systrarna Mirja Savolainen och Terttu Säily och hennes baby Vanamo, som leker med ett exemplar av ”Sions sånger”. Terttus man har gått i väg för att köpa en sångbok i boktältet till det äldre syskonet, som ville ha ett eget exemplar, berättar hon.
– Vi kommer hit nästan varje sommar för att höra predikan och träffa vänner. Det är årets höjdpunkt, säger Mirja.