Olyckan inträffade den 21 juni i år under ett skiftbyte för chaufförerna som skötte malmtransporterna mellan gruvan i Kaunisvaara och omlastningsstationen i Pitkäjärvi.
– Det känns helt otroligt att jag överlevt, säger André Boström. Jag har sett obduktionsprotokollet ... Eller vad säger jag? Jag fattar inte varför jag säger fel hela tiden, jag menar förstås operationsprotokollet. Jag har sett bilder från operationen. Det är svårt att förstå hur jag kunde överleva nåt sånt här.
2014 såg livets pusselbitar ut att falla på plats för 26-åringen från Skellefteå. I Junosuando hade han hittat sitt drömjobb, där han visserligen ännu bara var provanställd inom Peabkoncernen. Han satte stort värde på att avancera i den interna rankingen över vem av de cirka 150 chaufförerna som körde mest bränslesnålt.
Han hade lyckats hitta ett billigt boende, vilket var långt ifrån enkelt i den då överhettade bostadsmarknaden i Pajala kommun. Dessutom var den hängivne fritidsfiskaren perfekt placerad med fyra av Sveriges mest laxrika älvar inom räckhåll.
Inför midsommarhelgen tog han på sig extra arbetsskift.
– Det finns inte så mycket att göra under midsommar i Pajala. Jag tänkte att jag skulle tjäna lite pengar, berättar André Boström.
På midsommardagen anlände han tidigt till jobbet för det är alltid roligt att träffa arbetskamraterna.
– Jag hade tilldelats en lastbil och min rutt, minns André Boström. Innan man ger sig av måste det genomföras en säkerhetskontroll. En koll att alla grejer fungerar.
Det var när han stod intill sin lastbil som han insåg vad som var på väg att hända. En av de 25 meter långa lastbilarna med släp var på väg att svänga ut från parkeringsplatsen bredvid honom. Plötsligt blev André Boström instängd mellan fordonen.
– Det fanns ingenstans för mig att ta vägen. Gluggen där jag stod blev bara mindre och mindre. I sådana här situationer hinner man tänka förvånansvärt mycket. Jag försökte förbereda mig för vad skulle hända, men hur gör man det? Jag tänkte ”nu dör jag”. Jag kände mig mest ledsen för min mamma och pappas skull. Ingen förälder förtjänar att behöva vara med om ett barns död.
Norrbottens-Kuriren träffar André Boström på Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Det har nu gått fyra månader sedan olyckshändelsen. Han har nyligen flyttats över till neurorehabavdelningen, där han dagligen tränar för att förbereda sig inför sitt nya liv.
Han berättar med stadig röst om dagen då han långsamt klämdes ihop mellan de två malmbilarna tills han förlorade medvetandet.
– Det konstiga var att jag inte kände någon smärta. Bara hur min kropp vreds runt och hur min bröstkorg sakta klämdes ihop. Trycket var så hårt att jag bara kunde kippa efter luft.
Han har efterhand fått höra hur en kollega, som han benämner som ”en lastbilsguru”, lyckades flytta den fullastade malmlastbilen allt som är möjligt. Det handlade visserligen bara ett fåtal centimeter, men det var tillräckligt för att hans andning skulle komma i gång.
I en och en halv timme stod André Boström fastklämd mellan de fullastade lastbilarna, medan räddningsmanskapet försökte hitta ett sätt att flytta på fordonen utan att förvärra skadorna.
– Jag minns att jag stundtals var dåsig, men att en arbetskamrat uppmanade mig att hålla mig vaken. Det kändes overkligt. Jag tänkte att det här är något som bara kan ske i böcker och att det inte händer mig. Jag var vaken och kunde svara på frågor. Jag minns att jag frågade min arbetsledare om ”hur läget var”.
– Det låter helt sjukt, men under hela tiden som jag satt fast kände jag ingen smärta.
André Boström fördes med livshotande skador i en ambulanshelikopter till Sunderby sjukhus. Under färden fick han tio blodtransfusioner. I flera dygn svävade han mellan liv och död.
Vid ankomsten konstaterades det att han ådragit sig ett flertal frakturer på bäckenet, båda lårbenen samt fotleden. Sårskadorna beskrivs som omfattande. Bland annat hade huden slitits bort och lårmusklerna låg blottlagda.
I dag har André Boström genomgått ett flertal operationer och hudtransplantationer. Han har full rörlighet på överkroppen och kan även röra sitt högra ben. Gradvis har de smärtstillande medicinerna plockats bort. Numera är bara Alvedon kvar, men det betyder inte att all värk är borta.
Varje dag ligger han ett par timmar i en Kinetechmaskin som arbetar för att öka rörligheten i benen.
– Rehabiliteringen går framåt. Vi vet att han kan stå, men just nu går det inte att säga om han kommer att kunna gå igen, säger läkaren Antonio Bazarra Castro.
På hedersplats i sjuksalen hänger en signerad Skellefteå-tröja. Bland Krya på dig-korten finns en tavla från arbetskamraterna i Junosuando.
Mitt i intervjun dyker barndomsvännerna Oscar och Viktor Olsson upp. De bär på en kasse.
– Å, fy fan, sushi, utbrister André Boström. De senaste månaderna har jag upptäckt vilka fina kompisar jag har. Folk har varit otroligt snälla mot mig.
Plötsligt är det nära till skratt. De tre vännerna har känt varandra sedan de var små. Oscar beskriver sin vän som ”en övervägande positiv människa”.
Glädjen har dock inte funnits där hela tiden under konvalescensen.
– När jag vaknade upp efter att ha legat nedsövd i flera dygn hade jag fruktansvärt obehagliga drömmar, där jag dog flera gånger under samma natt.
Under intervjun hörs inget spår av bitterhet i rösten. Däremot uttrycker André Boström flera gånger sin tacksamhet över svensk sjukvård.
– Det har hänt så otroligt mycket sedan jag kom hit. Det är helt sjukt vilken duktig vårdpersonal som tagit hand om mig. Jag är bara tacksam över att ha överlevt.