Elin tio år efter flodvågskatastrofen

Elin Rynbäck var bara åtta år när hon mötte vågorna i en liten båt ute på havet, men dagarna i Khao Lak har format henne som människa. Tio år har gått sedan flodvågskatastrofen som tog en kvarts miljon människors liv.

Skriver. Redan som åttaåring skrev Elin Rynbäck dagbok. Bland dagboksanteckningarna finns beskrivningen av tsunamikatastrofen ur en åttaåringsperspektiv. Idag händer det fortfarande att hon sätter sig och skriver av sig känslorna som fortfarande finns kvar inom henne.

Skriver. Redan som åttaåring skrev Elin Rynbäck dagbok. Bland dagboksanteckningarna finns beskrivningen av tsunamikatastrofen ur en åttaåringsperspektiv. Idag händer det fortfarande att hon sätter sig och skriver av sig känslorna som fortfarande finns kvar inom henne.

Foto: Carolina Makkula

UNBYN2014-12-23 07:00

Videon är inte längre tillgänglig

Hon bläddrar i sin mammas fotoalbum från semesterresan till Thailand julen 2004. Glada semesterbilder på de första sidorna. En åttaårig Elin i bikini vid poolen. Familjer som äter gott, umgås och njuter i värmen. Palmer och sandstränder.

Sedan en bild på en liten, liten båt ute på havet. Och så Elin med ett gossedjur i famnen, liggandes på däcket i en ny båt.

– Just den bilden är väldigt speciell, för jag minns ingenting av de där timmarna, säger hon allvarligt.

De följande sidorna i albumet visar all förödelsen.

– Men bara de materiella skadorna. Det andra fotograferade inte mamma.

Elin och hennes familj brukar nästan alltid fira jul utomlands och det var sjätte gången de besökte Thailand. På annandag jul frågade Elins föräldrar Leif Hedkvist och Birgit Rynbäck om det var något speciellt hon ville göra. Elin ville gärna fiska och de fick tips om en thailändsk man som lovade ta ut dem på en fisketur nästföljande dag.

De åkte ut i en liten longtailbåt i trä, med en inte särskilt stark motor. Inga flytvästar fanns att tillgå. Några hundra meter från land blev vattnet oroligt. Det kändes olustigt och de bestämde sig för att vända.

– Då var det som att havet reste sig vid horisonten och alla båtar längre ut försvann ur sikte.

Minnet gör henne än idag alldeles skakig.

– Jag hade aldrig förut förlitat mig på Gud, men då frågade jag mamma om hon kunde be med mig.

Deras lycka var att fiskaren genast förstod vad det handlade om. Han lyckades parera vågen som var flera meter hög och kom i hög fart. Nästa våg var ännu högre, medan den tredje och sista var något lägre.

Fiskaren talade inte engelska, men när han fick syn på en större båt som närmade sig gjorde han tydligt för Elins familj att de skulle ombord på den. Det var en militär dykarbåt, där de tillbringade de närmsta timmarna – timmar som Elin har förträngt. Fiskaren fortsatte tillbaka ensam. Senare fick de veta att han klarat sig, men att han mist hela sin familj.

Först flera timmar senare vågade de sig tillbaka. När de stigit i land sprang de ­instinktivt upp mot bergen, kilometer ­efter kilometer bland omkullfallna träd och splitter. Efter en bit fick de syn på en man som hängde över en elledning. Hennes pappa gick fram och kontrollerade om han levde. Det gjorde han inte. Det var den första döda människan Elin såg, men det skulle bli många fler.

Till slut kom de fram till en väg, där det samlats skadade, som väntade på att bli upplockade av passerande bilar. Hon minns särskilt en man som berättade att han tagit skydd bakom en vägg.

– Men väggen hade rasat över honom och han var helt sönderskuren.

Elins familj fick skjuts till närmaste samhälle, där de av en slump träffade en thailändsk kvinna som de brukade köpa pannkakor av. På sin flakmoppe tog hon hem dem till sitt lilla skjul i bergen, där hon bodde, och där tillbringade de natten. På hennes tv såg de nyheterna och först då insåg de vad de hade varit med om.

Nästa dag återvände de till hotellet i Khao Lak. Det hade klarat sig, men längre ner mot stranden var förödelsen total.

– Alla butiker var stängda och det var 35 grader varmt, så vi gick till stranden för att leta flaskor med rent vatten.

På busshållplatserna hade döda människor placerats i väntan på att bli bortfraktade. Men ännu värre var den syn som mötte dem nere på stranden.

– Det är sådant som skapat mardrömmar. Det blev ganska traumatiskt när hjärnan började bearbeta det.

Bland alla döda hon såg är det en särskild person som etsat sig fast i minnet. När hon berättar om honom kommer tårarna.

Dagen före fisketuren hade hennes föräldrar varit ute och handlat. Elin satt utanför affären när det kom fram en polis och frågade om hon hade tappat bort sina föräldrar. Han väntade med henne där tills de kom tillbaka.

– När vi gick där på stranden var det plötsligt något som fångade min blick. Mitt i bråten låg polismannen och jag kände genast igen honom. Ett par dagar tidigare hade han visat en sådan vänlighet mot mig. Det kommer jag aldrig att glömma.

I Sverige svävade släktingarna i ovisshet om vad som hänt med familjen. Först efter ett par dygn lyckades de komma fram på telefon och meddela att de var oskadda.

Dagarna före hemresan träffade de människor som letade efter sina anhöriga, däribland ett australiensiskt par sökte efter sina tre barn.

– Det hade varken ätit eller druckit och höll på att bli galna, dels av desperationen, dels av värmen. Vi tog upp dem till vår bungalow, gav dem mat och vatten. Jag minns att de fick låna min solhatt.

Paret visade bilder på barnen och Elins familj lovade ta kontakt med dem om de såg till dem – döda eller levande. Men det gjorde de aldrig.

Först åtta år senare när Elin tittade på en dokumentär om tsunamin fick hon veta. Hon kände direkt igen det australiensiska paret som berättade att två av deras tre barn hade överlevt. En märklig påminnelse av mötet på stranden.

Den 29 december återvände familjen till Sverige. På Arlanda fick de gå i en sidogång för att slippa all uppståndelse. Alla barn fick var sin nallebjörn.

Hemma i Boden började Elin gå hos barnpsykolog.

– Jag gick i terapi i 1,5 år. Det hjälpte mig jättemycket.

Från läraren hade hon tillstånd att smita iväg till kuratorn så fort hon kände behov. Hon drömde mardrömmar på nätterna och även fast kompisarna hade svårt att förstå det – hon hade ju klarat sig utan ett blåmärke – var hon ledsen på djupet och rädd för allt som kunde ta hennes närmaste ifrån henne.

Som barn såg hon det nog mest som en läskig händelse och hade svårt att ta in vidden av det som skett.

– Det är först när jag blivit äldre som jag reflekterat mer över det och insett vilken enorm tur vi hade som klarade oss med livet i behåll – något jag känner stor tacksamhet över.

I dag är hon nog inte mer rädd för döden än någon annan. Hon har blivit starkare och har lärt sig prioritera. Hon drömmer inga mardrömmar längre, men det händer att hon sätter sig vid datorn och skriver av sig sina känslor. Kanhända blir det en bok i framtiden.

Under tioårsceremonin kommer Elin och hennes föräldrar att vara i Thailand. Den dagen vill familjen dela den med den thailändska befolkningen och alla de som drabbades av flodvågskatastrofen.

Ur Elins dagbok från 2004:

Tsunamin 2004

Söndagen den 26 december 2004 klockan 07.59, lokal tid, inträffade ett jordskalv strax norr om ön Simeulue utanför Sumatras västkust.

Skalvet som har uppskattats till minst 9,0 på richterskalan skapade tsunamivågorna som nådde Sri Lanka, Indien, Maldiverna och Afrika.

Antalet människor som uppskattats saknade eller döda uppgår i dag till 230.000. 167.000 från Indonesien, 35.000 från Sri Lanka, 16.000 från Indien och 8.000 från Thailand.

Därutöver dog 2.000 turister, varav 543 svenskar. 1.500 svenskar skadades.

Den svenska regeringen fick mycket kritik för sin bristande katastrofhanteringsorganisation, vilket senare ledde till utrikesministerns avgång.

Efter katastrofen 2004 gick flera länder ihop om ett utökat varningssystem mot tsunamier.

”Det flyter lik överallt och det ligger lik på marken. Det är väldigt hemskt!”

Och sedan: ”Vi blev också räddade av pannkakstanten som vi kände men den vi mest vart räddade av var han som körde den lilla träbåten.”

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om