Nagorno-Karabach töms på armenier: "Flyr för livet"

Varför lämnar så många Nagorno-Karabach?

Etnisk rensning. Så beskriver Armenienkännaren Svante Lundgren, docent och religionsforskare vid Lunds universitet, det som sker just nu.

Trots att Azerbajdzjan officiellt inte tvingar någon att lämna området väljer stora delar av befolkningen att förlita sig på sina erfarenheter av flera decennier av krig och våld.

– Alla i Nagorno-Karabach har någon eller flera familjemedlemmar som har dött i krigen. De vill inte stanna kvar och bo under Azerbajdzjans styre, de flyr för sina liv, säger Svante Lundgren.

Även Johan Engvall, analytiker på Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet (UI), anser att förflyttningen av de etniska armenierna är allt annat än frivillig.

– Det sker inte av någon fri vilja utan de ser helt enkelt ingen framtid där, de är ju rädda naturligtvis, säger han.

Vad handlar konflikten om?

Konflikten om Nagorno-Karabach – som formellt ligger inom Azerbajdzjans gränser men som i praktiken har varit en utbrytarregion med nära band till Armenien – går något förenklat tillbaka till tiden efter första världskriget, men blossade upp på nytt i samband med Sovjetunionens upplösning. Efter ett första krig i regionen, mellan 1991 och 1994, hamnade området under armenisk kontroll.

Åren som följde präglades av diplomatiska försök att få till en fredlig lösning på konflikten – men även av en omfattande militär upprustning av det gas- och oljerika Azerbajdzjan. När landet anföll Nagorno-Karabach 2020 fick man snabbt övertaget, också tack vare militär hjälp från Turkiet.

Efter 44 dagar av krig kom parterna, tillsammans med Ryssland, överens om ett avtal om vapenstillestånd. Delar av Nagorno-Karabach hamnade under Azerbajdzjans kontroll, 2 000 ryska soldater placerades i området – och nu var det enda som förband Armenien med Nagorno-Karabach den så kallade Latjinkorridoren.

De ryska soldaternas officiella uppgift var att hålla korridoren fri, påpekar Kirill Shamiev, gästforskare vid European Council on Foreign Relations (ECFR). Men i december i fjol började Azerbajdzjan blockera vägen.

– Det stod klart att Ryssland varken hade tillräckligt med militära styrkor för att uppfylla sitt uppdrag – eller den politiska viljan att göra det, säger Shamiev.

Konsekvensen av blockaden blev en akut brist på mat, mediciner och andra nödvändigheter i Nagorno-Karabach.

Vad har hänt de senaste veckorna?

Den 19 september bröt Azerbajdzjan sin del av avtalet till fullo och anföll Nagorno-Karabach, efter att ha anklagat Armenien för att ha placerat styrkor i utbrytarregionen.

Armenien, med en betydligt svagare armé än Azerbajdzjan, beslöt sig för att inte agera och efter runt 24 timmar lade Nagorno-Karabachs egna styrkor ner sina vapen.

Efter samtal mellan parterna meddelade Azerbajdzjans president Ilham Aliyev att hans land återtagit kontrollen över regionen.

Vad händer nu?

I måndags tog Aliyev emot Turkiets president Recep Tayyip Erdogan i den azerbajdzjanska exklaven Nachitjevan.

– Där träffades Aliyev och Erdogan och firade framgången. Det var ett budskap om att "här är de nya härskarna i södra Kaukasus", säger Johan Engvall.

Under mötet återupprepade Aliyev även sitt påstående om ett "västra Azerbajdzjan" – något oroväckande enligt alla experter som TT har pratat med:

– Det är ett politiskt begrepp och det handlar helt enkelt om Armenien. Det finns en stor rädsla i Armenien om att det inte ska sluta här, säger Johan Engvall.

Azerbajdzjan hävdar att delar av Armenien historiskt tillhör dem, förklarar Kirill Shamiev.

– Det är en omtolkning av historien, helt felaktig, säger han.

Omvärlden ville ha en fredlig lösning på konflikten i Nagorno-Karabach. Nu tror många att en lösning har nåtts, om än på ett våldsamt sätt, enligt Svante Lundgren. Han håller inte med.

– Jag tror inte att det är slut ännu och i det här har Azerbajdzjan fullständigt Turkiets uppslutning, säger han.