Kvinnor spåras via sina mobiler, svartsjuka och kontrollerande makar/sambos riggar mikrofoner och kameror för att kunna utöva kontroll.
– Barnvagnen kan vara buggad. Någon hade monterat in en mikrofon i en bebisnapp. Förstå hur mycket tid vissa män lägger ned på att försöka kontrollera sin partner, säger Ulrica Montgomery, ordförande i Kvinnojouren Iris i Luleå.
Rådet de ger till kvinnor som kommer till dem för att söka skydd är att göra sig av med sina mobiltelefoner och skaffa nya. Mildred Hedberg, verksam inom Kvinnojouren Iris sedan över 20 år tillbaka, konstaterar att våldet i sig är detsamma, men det tar sig andra uttryck i dag. Fler av dem som blir misshandlade blir det med tillhyggen och det sexualiserade våldet har blivit grövre. Och de är säkra på att porren spelar stor roll där. Enligt jouren är genomsnittsåldern bland pojkar som tittar på porr för första gången 11,5 år.
– Det är inte sex det handlar om längre, det är förnedring. Tortyr. Tjejer tittar ju också på den här porren, det tror att det är normalt att ställa upp på gruppsex när man är 16 år. De mår ju inte bra av det, så klart, men de tror att det är något som ”man ska göra”, säger Anna Forssberg, verksam inom Tjejjouren i Luleå.
Tjejjouren har chatt- och e-postkontakter med så unga flickor som ned till tioårsåldern, som vittnar om att de har blivit utsatta för övergrepp och incest. Teknikutveckling och det faktum att många i dag är mycket aktiva i sociala medier har även förändrat Kvinno- och Tjejjourens arbetssätt.
– Vi måste ju hålla oss uppdaterade, säger Anna Forssberg.
Enligt Mildred Hedberg är det vanligare i dag att kvinnorna söker upp jouren innan läget är fullständigt akut. Förr var det vanligare att de kom blödande, springande från hemmet. Bättre information och större tillgänglighet är orsaken, menar de.
– Kvinnojourens fokus är utåtriktad verksamhet. Vi försöker att synas på olika idrottsarrangemang, vi har samverkansgrupper. Vi föreläser på SFI (svenska för invandrare), skolor och arbetsplatser, säger Ulrica Montgomery.
Kontakterna med Kvinnojouren tas av kvinnorna själva, men även av Röda korset, kyrkan och kuratorer. Det händer att kvinnor måste hämtas upp utanför mataffären. De är helt utmattade och har helt enkelt vänt sig till första bästa, kanske personal i butiken, för att få hjälp.
Bostadsbristen som råder i Luleå är ett stort problem även för Kvinnojouren. I dag finns sex platser i jourens boende, för kvinnor och deras barn. Platserna är fullbelagda, året om. Bristen på bostäder gör att många kvinnor tvingas stanna kvar längre än de hade behövt och önskat. Men ingen ställs utan tak över huvudet, betonar Ulrica Montgomery.
– Ofta är det kaos i hennes huvud när hon först kontaktar oss. Vi brukar göra en checklista över vad som behöver göras, säger Mildred Hedberg.
När de praktiska problemen är lösta börjar arbetet med att bygga upp kvinnan.
– Ibland frågar kvinnorna, ”vet du vem min man är?”, när vi börjar prata med dem och bekräftar dem i det som de har blivit utsatta för. Det vet vi ju inte, men de är alla likadana, de som misshandlar. De kan vara alltifrån advokater till lokalvårdare och arbetslösa, men våldet ser likadant ut, säger Ulrica Montgomery.
På frågan om vad som gör att de orkar fortsätta, trots alla tragiska berättelser de lyssnar till och alla sargade kvinnor de möter, kommer svaret tveklöst från Mildred Hedberg:
– Det är den bekräftelse vi får, något år senare när vi möter en tidigare våldsutsatt kvinna på stan. Hon kanske har en ny hårfärg och hon går rakryggad.
– När vi ser att hon har fått tillbaka sitt självförtroende och sin självkänsla, den upplevelsen går inte att beskriva, säger Ulrica Montgomery.