Maria Timans i den allra första romanen, den vackra Elisabetta i den sista och däremellan Odyssevs Penelope, kvinnorna i romanen om Johannes Krilon och många fler, är alla på olika sätt bärare av ett centralt johnsonskt tema. Det handlar om livet som svek.

När jag har skrivit om detta har det ofta mötts av ogillande, som om jag menat att det hos Johnson – liksom hos vännerna och ovännerna Ivar Lo, Fridegård och Artur Lundkvist finns en misogyni, ett kvinnoförakt. I själva verket är det tvärtom: till skillnad från de samtida arbetarförfattarna finns hos Johnson en respekt inför de kvinnor han berättar om. De är ofta stolta, självständiga och framgångsrika, men också lockande och bär därför ett löfte och en längtan om delaktighet i det goda livet, kanske själva dess mening.

Denna längtan är ofta gestaltad som ett utanförskap. Mannen/pojken står utanför ett fönster, bakom en ridå, framför eller vid en ängslycka och ser in i drömmen om det goda; som kan vara en flicka som klär av sig och blir en skuggfigur på en rullgardin, en mor som pysslar om de sina i ett upplyst köksfönster, en port innanför vilken lyckan en gång bodde.

Artikelbild

| Nakendansös på turné. En del av skjutbanedrottningen Olivia som återfinns i fjärde delen av "Romanen om Olof" skulle kunna vara den franska nakendansösen Adorée Villany som under dessa år turnerade i Norrbotten, menar skribenten Mats Tormod.

En av de mest levande, mest minnesvärda av alla dessa kvinnliga löften om närhet och kärlek är skjutbanedrottningen Olivia, något som bekräftas i Olof feberyra I fjärde delen av ”Romanen om Olof”. När han vaknar upp ur spanskans feber, konstateras hans mor: ”Du tänker visste mycket på henne. Hon vid skjutbanan.” Och så var det.

Det första mötet skildras i den tredje delen av Olof–romanen, Se dig inte om. Olivia står bakom disken inne i sitt skjutbanetält. ”Först såg man tänderna som blänkte vita i den stora munnen, sedan såg man ögonen” och Olof är förlorad. De blir ett par en tid innan Olivia drar vidare, men han kommer aldrig att glömma henne, liksom Peder Urais aldrig kommer att glömma bilden av den nakna Elisabetta i ”Några steg mot tystnaden” eller Johannes Krilon sin Lydia.

Varifrån kom denna kvinna, denna bild av samtidig vila och lust, det goda livet personifierat?

Jag har letat skjutbanedrottningen i Norrbottenstidningarna, vevat mig igenom mikrofilmernas krigsår, men inte funnit någon enskild som kunde vara en direkt förebild. Kanske fann jag dock till slut en aspekt, en del av porträttet, eller möjligen en skröna.

Artikelbild

| Forskningsmaterial. Till vänster ses annonsen i N-K från år 1916 och till höger bokomslaget till Adorée Villanys bok "Tanz–Reform und Pseudo–Moral"

En del av Olivia skulle kunna vara den franska nakendansösen Adorée Villany som under dessa år turnerade i Norrbotten. Kriget hade slutit gränserna. Den exotiska Adorée blev instängd i Sverige. och uppträdde med slöjdans på teatrar och biografer, också i Norrbotten. I en recension i N–K från 1916 skriver signaturen Quand même: ”Det hela är en uppenbarelse. Och det är inte farligt att skåda. Det sköna i ädel form är aldrig farligt, även om det är naket.”

Adorée Villany var en världsförbättrande nakendansös. I sin bok ”Tanz–Reform und Pseudo–Moral” förklarar hon hur hon ville förbättra världen med sin dans. Hur kroppen och kulturen skulle sammansmälta i en konstnärlig skönhetsupplevelse som skulle befria människorna. Det var inte helt ovanligt: nakendansöser turnerade i Norrbotten och Olof får vid ett tillfälle ett erbjudande av vännen Ek som återvänt från Brasilien, att följa med på en kommande turné med nakendansösen Amora: ”till sommaren tar jag en rundsväng med dansösen och då tycker jag du kunde bli med.”

Olof arbetade i maskinrummet på Stora Biografen i Boden Han skötte projektor och belysning och kan alltså ha träffat fransyskan Adorée, när hon bytte om, inväntade sin entré eller när hon instruerade honom om hur hon ville ha ljussättning och när hon ville ha mörker.

Också Olof ville befria mänskligheten genom bildning, skönhet och kultur. Med böcker och föredrag ville också han predika sin övertygelse om den frigörande anarkismen.

Denna idealism blir en gemensamhet för den blivande författaren och dansösen i maskinrummet till Stora Biografen. Möjligen har detta aldrig hänt, men jag kan inte låta bli att föreställa mig mötet och de samtal som ackompanjerades av smattret från filmen i projektorn.

De delar visioner med varandra. Han leds i småstadens mörker och berättar om sin längtan till Berlin, till författarna, och att komma närmare de anarkistiska idéerna, få möta de stora andarna. Hon berättar i sin tur om sin konstnärliga vision om skönhet och fred, men mest talar hon om sitt Paris, om en stad i ljus. Och hon väcker hans längtan. Det är till Paris han måste bege sig när gränserna öppnas, det är där hans skall möta sin musa och de stämmer träff på Pont Neuf när kriget är över.

Med freden försvinner Adorée Villlany från alla dokument. In i historiens mörker.

Kanske återsågs de två som avtalat i Paris, men det är en berättelse som aldrig blev berättad. Eller blev den kanske det?

Fotnot: I kväll firas Eyvind Johnsons födelsedag i Björkelund. Tal, uppläsningar och fika. Nakendansösen Adorée Villany kommer sannolikt inte att delta, men väl Bengt Pohjanen.