En lättnad. En slags upprättelse. Så beskriver Tord Pettersson Inspektionen för vård och omsorgs, IVO:s beslut, som kom nu den 12 oktober. Hans mamma är inte längre i livet, men han är fortfarande arg över hur hennes sista tid blev. Svårt sjuk i cancer, drabbad av artros, astma och med svåra smärtor i kroppen.
– Både jag och mamma ansåg att hon måste in på ett korttidsboende. Hon var rädd för att ramla, berättar han.
Det var i samband med en sjukhusvistelse på sommaren 2015, där Elvy Pettersson hade behandlats för rosfeber, som de båda insåg att hon inte längre kunde bo kvar hemma. Men Luleå kommuns biståndshandläggare, som de hade ett möte med innan mamman skulle bli utskriven från sjukhuset, höll inte med.
– Handläggaren bestämde att hon skulle skickas hem och att hemtjänstens besök skulle utökas till maximal tid.
När Tord Pettersson besökte sin mamma efter hemkomsten från sjukhuset märkte han hur hon gradvis blev allt sämre. Under sommaren hade mamman upptäckt en knöl nedanför halsen. Det visade sig att hon hade drabbats av myelom, en kronisk form av cancer som börjar i benmärgen. Hon hade ont och svårt för att gå. När sonen kom på besök låg hon alltid till sängs.
Den 20 december ringde Elvy Petterssons bror till Tord. Han var mycket upprörd, eftersom han hade funnit sin syster i vad som beskrivs som ett fullständigt bedrövligt skick. Hon låg till sängs med svåra smärtor, rädd, ensam och illamående.
– Jag lyckades få tag i joursjuksköterskan och sade att mamma måste in på sjukhus. Vi åkte till akuten och där blev vi sittande i många timmar. Men när de väl hade tagit prover på henne blev hon inlagd på en gång.
I januari avled hans mamma.
– Döden hade kommit i alla fall, myelom är en dödlig sjukdom. Men jag är oerhört besviken på att de som hade ansvaret för hennes vård inte lyckades samarbeta och få den att fungera. Det kommer att göra ont i mig, för alltid.