Igår kväll tvättade mannen mitt hår. Man vet aldrig allt, om varför man behöver vara två.
En vecka efter mitt besök på akuten steg han upp och haltade. Ibland är vi lite väl sportiga. Sitt du, sa jag, så hinner du bli bra innan dansen. Jag kör, jag hämtar. Puttar upp garageporten och puttar igen den. Att jag har ett nyckelben, ibland känns det. Tur att jag lät röntga det. Var inne på att istället få en sorts mitella, att bära ifall att. Men det skulle jag fått om det varit av.
Tretton dar senare, en fredag förresten, då städar vi. Mannen gör det som brummar och jag resten, fint blir det och sol är det. Vi hade ändå ärenden åt ert håll, säger vänner, hur är det? Bättre och bättre, tycker vi. Kladdkakan åtta minuter i ugnen, perfekt, säger de vid kaffet, åker sen vidare och mannen till skolan.
Jag puttar igen garageporten så han slipper röra knäet onödigtvis och sen kommer fikakompisarna, vi skrattar, pratar, uppdaterar oss, jag viftar som vanligt med armarna när jag säger nåt. Aj! Om man trycker på det onda lättar det.
Efter träffen svänger mannen in. Men putta upp garageporten igen blir det inte fråga om.
Det blir knivar i axeln, skrik och två Panodil.
Du är tålmodig, säger en tjej på akuten som känns bekant och trevlig, sätter en port på min hand och så in med morfin.
Nu kanske du blir rolig, säger mannen, men jag blir bara sömnig och godmodig. Fast jag får veta att de missade nyckelbensbrottet för tretton dar sen, det låg så fint då. Nu har det vidgats.
Heli kommer med en slynga, en fiffig sorts mitella, blå, justeras med kardborreband. Fick springa genom hela sjukhuset för att hitta en, därför fick du vänta, säger Heli. Som i att hela. Som i ljus.
Morgonen därpå blir jag som man blir när man känner sig lurad.
Smärtorna får det att svartna men jag har tur. En stark man som håller ihop mig. Och gör allt jag brukar göra själv. Tvättar håret till exempel.
– Kan du göra några flätor också?
– Kan försöka, säger han.
För att vara så valhänt blev det riktigt bra.
Själv är jag enhänt vänster.
Ett par försök att lägga sig i sängen blev ren tortyr. Mannen bäddar åt mig i läsfåtöljen.
Med mörk sovmask på blir det som att flyga. Där jag sover stiger solen upp.
Men dansandet vi planerat och bokat biljetter till här i stan är inte att tänka på.
Sväng så vilt du kan, du som kan.
Själv har jag just för första gången i mitt liv dansat en pekfingervals.
ww.anitanilsson.se