Hästvilan – den sista vilan

Mitt ute i skogen, nästan ute i ingenstans ligger den, Hästvilan. Här ligger ett 70-tal hästar begravna, alla älskade, alla saknade.

– Jag trodde inte att det skulle vara så här jobbigt, säger Anna Niklasson, 45, med en röst som knappt bär.

Tårarna rinner ner för hennes kinder, det är tre år sedan hon tog det svåra beslutet att ta bort sin älskade vän, Feykir. Feykir från Erlandstorp. I dag är första gången hon besöker gravplatsen. Solen lyser där i skogsgläntan, värmer för första gången på flera dagar. Myggorna surrar, biter till, precis som de alltid gör kring hästar.

– Jag har inte haft något behov av att åka hit tidigare. Det känns väldigt fint att den här platsen finns, de flesta hästägare i landet har inte den här möjligheten.

Behovet finns

Det är tydligt att behovet av att besöka gravplatserna varierar. På vissa av dem finns endast en enkel vitmålad träbit med namnet textat med blyerts. Men där finns också gravar som nyligt besökts, gravar med handskrivna skyltar, minnesord, blommor och gravlyktor. Stenar som bildar hjärtan, en och annan dikt.

– Det är det tuffaste beslutet jag någonsin fattat. Samtidigt blev det mindre svårt då det blev värdigt in i det sista.

Feykir blev 11 år, Anna Niklasson hade ägt honom sedan han var 1,5 år. Han var hennes andra häst men den första hon tvingades att ta bort.

– Det skulle egentligen vara början på hans bästa år. Men han fick en sjukdom som heter fång, han hade jätteont av den. Tillslut låg han bara ner, hästar är ju flyktdjur. Han hade det i alla fyra hovar så det var väldigt tydligt, ingen diskussion om ifall det var nödvändigt att ta bort honom eller inte.

Inte ett alternativ

Feykir avlivades där i skogen vid Hästvilan. Anna Niklasson var inte med, hon var alldeles för uppriven och ville inte att han skulle känna av det. Hon hade hört talas om begravningsplatsen tidigare.

– Att skicka honom för destruktion eller att kremera honom var inte ett alternativ för mig, det här känns mer naturligt. Jag vill heller inte bli kremerad själv utan tänker mig en gravplats.

Feykir som var en islandshäst var svart till färgen. Hon beskriver honom som väldigt snäll och positiv med ett stort förtroende för människan.

– Han var väldigt vacker med svart man och svans. Sen var vi inte alltid överens när vi var ute och red, han hade en väldigt stark vilja som inte alltid sammanföll med min.

Då och då bryter tårarna igenom igen, halsen stockar sig och orden kommer inte fram. Hon tar en paus, sluter ögonen en kort stund innan hon får fram svaret på frågan.

– Ja, jag tänker på honom varje dag.