HĂ€stvilan – den sista vilan

Hur tufft det Àn Àr sÄ Àr det dags en dag, att en sista gÄng kÀnna den varma luften i den sammetslena mulen och för alltid sÀga farvÀl.

Lever i minnet. Feykir frÄn Erlandstorp. 2000-2011.

Lever i minnet. Feykir frÄn Erlandstorp. 2000-2011.

Foto: Linda Wikström

VĂ€stmark2014-08-05 06:51

Mitt ute i skogen, nÀstan ute i ingenstans ligger den, HÀstvilan. HÀr ligger ett 70-tal hÀstar begravna, alla Àlskade, alla saknade.

– Jag trodde inte att det skulle vara sĂ„ hĂ€r jobbigt, sĂ€ger Anna Niklasson, 45, med en röst som knappt bĂ€r.

TÄrarna rinner ner för hennes kinder, det Àr tre Är sedan hon tog det svÄra beslutet att ta bort sin Àlskade vÀn, Feykir. Feykir frÄn Erlandstorp. I dag Àr första gÄngen hon besöker gravplatsen. Solen lyser dÀr i skogsglÀntan, vÀrmer för första gÄngen pÄ flera dagar. Myggorna surrar, biter till, precis som de alltid gör kring hÀstar.

– Jag har inte haft nĂ„got behov av att Ă„ka hit tidigare. Det kĂ€nns vĂ€ldigt fint att den hĂ€r platsen finns, de flesta hĂ€stĂ€gare i landet har inte den hĂ€r möjligheten.

Behovet finns

Det Àr tydligt att behovet av att besöka gravplatserna varierar. PÄ vissa av dem finns endast en enkel vitmÄlad trÀbit med namnet textat med blyerts. Men dÀr finns ocksÄ gravar som nyligt besökts, gravar med handskrivna skyltar, minnesord, blommor och gravlyktor. Stenar som bildar hjÀrtan, en och annan dikt.

– Det Ă€r det tuffaste beslutet jag nĂ„gonsin fattat. Samtidigt blev det mindre svĂ„rt dĂ„ det blev vĂ€rdigt in i det sista.

Feykir blev 11 Är, Anna Niklasson hade Àgt honom sedan han var 1,5 Är. Han var hennes andra hÀst men den första hon tvingades att ta bort.

– Det skulle egentligen vara början pĂ„ hans bĂ€sta Ă„r. Men han fick en sjukdom som heter fĂ„ng, han hade jĂ€tteont av den. Tillslut lĂ„g han bara ner, hĂ€star Ă€r ju flyktdjur. Han hade det i alla fyra hovar sĂ„ det var vĂ€ldigt tydligt, ingen diskussion om ifall det var nödvĂ€ndigt att ta bort honom eller inte.

Inte ett alternativ

Feykir avlivades dÀr i skogen vid HÀstvilan. Anna Niklasson var inte med, hon var alldeles för uppriven och ville inte att han skulle kÀnna av det. Hon hade hört talas om begravningsplatsen tidigare.

– Att skicka honom för destruktion eller att kremera honom var inte ett alternativ för mig, det hĂ€r kĂ€nns mer naturligt. Jag vill heller inte bli kremerad sjĂ€lv utan tĂ€nker mig en gravplats.

Feykir som var en islandshÀst var svart till fÀrgen. Hon beskriver honom som vÀldigt snÀll och positiv med ett stort förtroende för mÀnniskan.

– Han var vĂ€ldigt vacker med svart man och svans. Sen var vi inte alltid överens nĂ€r vi var ute och red, han hade en vĂ€ldigt stark vilja som inte alltid sammanföll med min.

DÄ och dÄ bryter tÄrarna igenom igen, halsen stockar sig och orden kommer inte fram. Hon tar en paus, sluter ögonen en kort stund innan hon fÄr fram svaret pÄ frÄgan.

– Ja, jag tĂ€nker pĂ„ honom varje dag.

Det hÀr hÀnder med hÀstkroppen:

Det vanligaste sÀttet att omhÀnderta avlivade hÀstar kallas för "destruktion". Mer korrekt heter det energiÄtervinning, dÄ kropparna omvandlas till material som kan skapa energi.

Allt fler vill begrava sin hÀst efter avlivningen men det krÀver ett tillstÄnd frÄn LÀnsstyrelsen, platsen mÄste godkÀnnas av kommunen.

Kremering Àr ett annat alternativ om man inte vill att hÀsten ska slaktas och ingÄ i livsmedelskedjan eller anvÀndas till energiÄtervinning. Kremering Àr det dyraste sÀttet att omhÀnderta en avlivad hÀst. Det beror bland annat pÄ att det gÄr Ät ganska stora mÀngder olja vid förbrÀnningen.

Det finns tre anlÀggningar i Sverige som kan kremera hÀstar varav en av dem Àr HÀstkrematoriet i Norrland utanför LuleÄ.

KĂ€lla: HĂ€stsverige

SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!
LĂ€s mer om