Gift med en sydamerikan, författare till multietniska böcker och dessutom bosatt i Tensta. Jag hade aldrig varit på besök i någon av våra mer beryktade förorter, men i övrigt inte särskilt kulturellt eller socioekonomiskt segregerad.

En annan kollega, journalist och författare, har adress i Stockholms innerstad i en lägenhet med anrikt namn på brevinkastet. Hon är både trevlig, välutbildad och livserfaren, men när jag vid ett tillfälle nämnde att jag lämnat in mina favoritkängor för lagning utbrast hon: ”har ni skomakare där uppe?”. Med ”där uppe” menade hon förmodligen Luleå eller Norrbotten, eller kanske hela Norrland – den obygd som jag dumpit ner ifrån. Jag finner sällan goda svar på den där typen av frågor, för innan jag förstått att det inte var ett försök till skämt är tillfället till bemötande redan passerat. Detta trots att jag haft goda möjligheter till övning eftersom det inte tycks finnas någon lägstanivå på vad som kan slinka ur folks munnar. Det är inte ens en myt att det finns studenter på våra universitet som tror att det är vanligt förekommande idag att barn åker rensläde till skolan – fast bara samer förstås.

Hur som helst fick min förstnämnda kollega ett uppdrag att resa till Kiruna och prata skrivande och läsning med nyanlända ungdomar. Hon tog inrikesflyget – trots att hon i vanliga fall är miljövän, men nu handlade det ju om en väldigt lång tågresa – och postade bilder i sociala medier med gruvan som bakgrund. Eftersom hon stannade ovan mark och inte fick chans att allmänbilda sig i svensk malmhistoria räknas hennes besök dock bara som halvt. Men i och med hennes vidgade världsbild kändes mina egna geografiska erfarenheter än snävare. Turligt nog fick jag snart en ledig eftermiddag under en jobbresa till huvudstaden, och jag laddade mitt SL-kort för en tur längs blå linjen norrut. Upptäcktsfärd i okända marker. Med riktning mot Hjulsta var min slutstation Tensta centrum. På plattformen utanför tågfönstret i Rinkeby stod en kvinna ut i mängden – hon såg ut ungefär som jag.

Artikelbild

| Krönikören Lina Stoltz

I förorten var det stillsamt, ungefär som att promenera runt i centrum av vilken mindre landsortskommun som helst en vanlig vardag. Ingen trängsel vare sig i butikerna eller under körsbärsträden. Överlag gemytligt. Efter intagen lunch promenerade jag från Tensta till Kista. Ett stenkast från torget och tunnelbanan stötte jag på en 4H-gård med hästar, höns och getter. Sedan via idylliska Eggby gård och över Järvafältens vidsträckta grönområden. Lite mer lantligt än jag väntat mig. Men jag antar att mitt besök också ska räknas som halvt, eftersom jag var där på dagtid och inte på kvällen när "knarkhandlarna och gängen vaknar ur sina skuggor och tar över gatubilden".

Tillståndet i samhället sätts kontinuerligt under lupp, oftast utifrån olika sociala och geografiska skikt. Städernas förorter är problematiska. Glesbygdens bruksorter är problematiska. En härva av kriminalitet, klimatbovar, bidragsberoende och utanförskap. I Svenska Dagbladet (16/6) gör Margit Richert ett försök till förklaring och skriver att SD-väljarna i glesbygden inte hatar invandrare utan stockholmare. Hon kallar det lantissafari när journalister eller andra åsiktsmaskiner ger sig ut i landet för att titta, tolka och återge, med tolkningsföreträde från sin innanförskapsbubbla. Jag vet inte om någon längre ids läsa mediernas analyser, men när en viss grupp avviker i ideologiska åsikter från den politiskt korrekta kritiska massan landar förklaringen ofta i ”låg utbildningsnivå”. Med andra ord, om alla bara hade samma kunskapsnivå som den välutbildade medelklassen i städerna skulle nationen må mycket bättre.