Några lätta snöflingor dansar genom luften, den här vintermorgonen. Det är isande kallt och snart ska hjärtat i den svenska industrin frysa till is.
Klockan är några minuter över sex när arbetarna i truckverkstaden sätter sig.
Vi skriver 9 december 1969, och den stora gruvstrejken är ett faktum. En konflikt som kommer att pågå i 57 dagar.
– Vi var inte värda någonting de sista åren innan strejken. Det är inte konstigt att vi fick nog. Det hade urartat totalt, säger Reino Niemi när Norrbottens Media besöker honom i villan i Svappavaara.
Snö hänger tung i granarna utanför huset, precis som när strejken inleddes. Det är åtta minusgrader och vi vrider tillbaka klockan 50 år.
Kraven som det strejkande ställer till gruvbolaget är att ett förslag om ett nytt ackordssystem tas bort och att månadslön, motsvarande 15 kronor i timmen vid underjordsarbete, införs. Ett krav framförs också att LKAB ska lämna SAF.
Efter årtionden med ett diktatoriskt styre, och då arbetskamrater har förolyckats eller lemlästats, brister det.
Reino Niemi, 75, berättar om hur överordnande övervakar arbetet i dagbrottet med kikare, samtidigt som deras uppgifter kartläggs av tidsstudiemän.
Vid den här tiden har han jobbat i Leväniemigruvan i tre år och sett dramatiska försämringar.
Det som får det att koka bland arbetarna är införandet av arbetsvärderingssystemet UMS, som hämtats från den amerikanska bilindustrin. Ett slavliknande system där arbetsmoment klockas av tidsstudiemän.
"Gå 7–14 meter: 10,8 sekunder."
"Använda hammare, 1–5 slag: 3,6 sekunder."
När det sedan läcker ut att tjänstemännens arbete i LKAB styrs av 31 ledarskapsteser, finns ingen återvändo.
Tes 15: ”Ett effektivt ledarskap är att leda genom styrning och inte genom exempel."
Tes 29: "En chef ska utöva sitt ledarskap så att icke-chef endast behöver följa givna order."
Då har informella samtal om missnöjet pågått en tid.
När uppgifter når gruvarbetarna i Svappavaara om att förhandlingar i Stockholm i förlängningen innebär sämre lön, är strejken ett faktum.
Det är den 50-årige Hugo Olofsson som leder gruvarbetarna. Han är laddare och en person som alla lyssnar på.
– Den här mannen såg till att vi fick det bättre. Det är han vi får tacka, säger Reino Niemi och pekar på bilden i ett tidningsurklipp.
Han minns den där tisdagen som i går. Hur de samlas i manskapshuset, tar på sig arbetskläderna, för att sedan stämpla in.
– Hugo Olofsson gick från gång till gång i omklädningsrummet och sa: "Pojkar, nu klär vi på oss. Vi går sedan genom kulverten och stämplar in – och så sätter vi oss.
En förman försöker får dem att återgå till arbetet.
– När han blev arg, då snurrade ögonen i hans huvud. Jag minns att han skrek: "Vad håller ni på med? Ut och jobba på en gång". Men ingenting hände.
Strejken sprider sig till Kiruna och vidare till Malmberget, och innebär även att en avgrundsdjup spricka öppnas mellan de strejkande och gruvfacket, LO, och det socialdemokratiska partiet.
Den 4 februari återgår gruvarbetarna till arbetet efter några turbulenta dagar.
– Vi skulle aldrig ha klarat 57 dagar om det inte hade varit total enighet. Men det höll på att spricka, så det var rätt att gå tillbaka till jobbet.
Allt blir bättre efter strejken, förklarar Reino Niemi.
– Tjänstemännen började uppföra sig och betrakta oss som medarbetare och människor.
