Hur mycket får ett miljöstyrmedel kosta? Frågar man en miljöpartist blir svaret som oftast hiskeliga summor, men för de flesta andra lär kostnadseffektivitet vara eftersträvansvärt. Därför är det inte förvånande att Miljöpartiets klimat- och energipolitiske talesperson Lorentz Tovatt förmedlar till Vi Bilägare (13/2) att såväl effektiva som ineffektiva styrmedel för biltrafiken behövs. Riksrevisionen, däremot, är desto mer kritisk i sin senaste granskningsrapport (13/2).

Granskningen gäller flera subventioner och skattebefrielser under 2007–2020 som alla syftat till att öka andelen miljöbilar. I den truppen finns bland annat dagens bonus-malus, men också åtgärder som inte längre är i bruk. Där återfinns till exempel miljöbilspremien (2007-2009) och dess ännu vassare efterträdare supermiljöbilspremien (2012-2018).

Men oavsett hur mycket ”super” och ”miljö” som återfinns i beskrivningen av styrmedlen blir den faktiska positiva miljöeffekten liten, i förhållande till hur mycket de kostar samhället. Detta förstärks dessutom av att många subventionerade bilar har exporterats till andra länder. Sverige betalar alltså för minskade utsläpp som andra länder därmed får gratis.

En viktig detalj i Riksrevisionens granskning är att framgången inte har mätts i antalet nyinköpta så kallade miljöbilar, utan i faktisk minskning av koldioxidutsläppen. Och eftersom granskningen summerar kostnaden för alla åtgärder under perioden till hisnande 13,4 miljarder kronor är det rimligt att vänta sig en utsläppsminskning i samma storleksklass. Men en så stor utsläppsminskning levereras alltså inte.

En stor anledning till miljöbilsåtgärdernas ineffektivitet lär vara att underlagen till flera av reformerna har liten eller ingen information av de miljömässiga konsekvenserna. Stödpengarna har dessutom fördelats ojämnt, eftersom storstadskommunerna har fått drygt 80 procent. Detta beror delvis på att färre utanför städerna har tillgång till förmånsbilar, som får mer subventioner än privata miljöbilar.

Miljöpartiet vill få det att låta som att det aldrig går att ha för många miljöåtgärder, såväl effektiva som ineffektiva. Men problemet är att ineffektiva styrmedel minskar förtroendet hos befolkningen, vilket i sin tur undergräver effekten från fungerande styrmedel.

Logiken måste vara att en subvention eller skattebefrielse i storlek motsvarar den positiva effekten för klimatet. Annars kan en bilägare tro att dennes miljöbil gör större miljönytta än vad som faktiskt är fallet. Det är inte minst ett enormt slöseri med privatpersoners vilja att göra något bra för miljön.