Kristdemokraternas principbeslut om att upphöra med utfrysningen och särbehandlingen av Sverigedemokraterna – för att i stället fokusera på att få största möjliga genomslag för sin egen politik – har tagits emot väl av väljarna. Enligt SCB:s partisympatiundersökning skulle KD få 13,0 procent av rösterna, vilket är en uppgång med 7,6 procentenheter sedan mätningen i november.

Efter en stark valrörelse har Ebba Busch Thor lett Kristdemokraterna i en rak och konsekvent riktning genom regeringsförhandlingarna och partiet har visat upp en konstruktiv vilja att diskutera enskilda sakfrågor med andra partier, även SD.

Dagens Industris PM Nilsson skriver att ”Ebba-effektens” starkaste drag är partiledarens oräddhet (DI, 4/6): ”Hon är framför allt inte rädd för Socialdemokrater, gör sig inte till ett lydrike till Löfven och hon bryr sig inte om brunsmetningskampanjerna från Sveavägen 68. Hon gör som hon vill”.

Det är inte utan att man förstår vad han menar. Efter Kristdemokraternas besked hur man ska förvalta väljarnas förtroende i opposition – sedan Januariöverenskommelsen ingicks mellan S, MP, C och L – har man hamnat i en kritikstorm med orättvisa beskyllningar om att partiet skulle svika sina värderingar.

Ebba Busch Thor har klokt nog inte brytt sig om detta. Hon har hela tiden stått för sitt resonemang i ett inlägg på partiets hemsida (21/3) som landade i att:

”Vi ska söka maximal utdelning för vår politik, oavsett vilka som vill eller inte vill hjälpa oss med det. Därmed måste vi även, i enskilda sakfrågor, kunna samtala med alla partier i Sveriges Riksdag. Både de vi känner en gemenskap med och de vars principer ligger långt från kristdemokratisk ideologi.

För vår del gäller nu följande. Med Moderaterna har vi ett aktivt och nära samarbete. Med Centerpartiet och Liberalerna hoppas vi i framtiden kunna regera i koalition eller genom organiserat budgetsamarbete. Med Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är vi beredda att diskutera enskilda sakfrågor närhelst det är meningsfullt att göra så.”

Det är en linje som väljarna tycks föredra framför Januariöverenskommelsens kohandel, där samarbetande partier – i syfte att blockera Sverigedemokraterna – röstar för politiska förslag som man egentligen är emot för att få sin egen vilja igenom i en annan fråga. Slutsatsen av Kristdemokraternas uppgång i SCB:s mätning är att väljarna uppskattar normal parlamentarism.