Debatt Norrbottens befolkning minskade 2018. Med 250 000 invånare är länet åter på 1950-talets nivå. Sveriges befolkning har samtidigt vuxit. Norrbottens andel av Sveriges befolkning är idag nere på nivåerna från 1895. I en demokrati med en person en röst reduceras stadigt Norrbottens möjlighet att påverka var investeringar sker och hur politik formas. Stockholms kommun har nu fler invånare än de fyra Norrlandslänen tillsammans, och ska därmed ha fler platser i riksdagen! 

Befolkningstillväxten i Norrland under 1900-talets inledning motiverade statliga satsningar. På 1950-talet bryts den trenden. Befolkningen ökar inte längre. I sjuttio år har antalet invånare varit runt 900 000. Den strategi Norrbotten och Norrland valt har inte skapat utveckling och en attraktivitet som kan konkurrera med övriga Sverige. Vad är problemet? 

Norrländska företrädare har ofta pekat mot omvärlden. En hämmande ”kolonialism” från centralmakten, som det bottniska handelstvånget. Handelstvånget avskaffades 1765 och det har varit svårt att finna entydiga belägg för det drabbade Norrland hårt eller att det skulle påverka dagens situation. 1700-talet var problematiskt för hela Sverige, bland annat med ryska angrepp på norrländska städer. När hälsovården förbättrades på 1800-talet ökade befolkningen både i Sverige och i Norrland. När järnvägar byggdes som kunde transportera livsmedel, byggmaterial, maskiner, medicin och människor norrut, tog Norrlands tillväxt fart på allvar. 

Den snabba utvecklingen var inte problemfri. Sundsvallsstrejken och ”skotten i Ådalen” visade på hur beroende Norrland blivit av råvaruexporten. Obalanser mellan befolkningens tillväxt och råvaruprisernas svängningar modererades inte av växande ”stadsnäringar” med handel, service och industri. Norrlands städer var svaga, Luleå med 9 000 och Piteå med 3 000 invånare år 1900, var små i svenskt perspektiv.  Deras tillväxt stannar även upp i början av 1900-talet. Städerna blir främst hamnar för råvaruexport. Det är en roll städer ofta fått i kolonier. 

 

Räntan från Norrlands naturresurser investerades därmed till stor del i Stockholms fastighetsmarknad, istället för i Norrlands städer. Ett ”kolonialt” avtryck i regionen var således att bygget av järnvägar inte kopplades med utveckling av starka självständiga norrländska städer. Städer med dynamiska fastighetsmarknader, stadsnäringar och institutioner. Naturresursexportens ekonomi spred istället ut Norrbottens befolkning, bland annat till gruvornas mindre tätorter. I de delar av Norrland där skogsbruk dominerade blev befolkningstätheten ofta ännu lägre. 

Ytterligare ett ”kolonialt” avtryck var de framväxande norrländska eliter inom politik och näringsliv som tog över ”centralmaktens” svaga intresse för starka städer i norr, det vill säga städer som kunde konkurrera med Stockholm. Regionens eliter förstärkte i kolonial anda centralmaktens antiurbana politik mot den egna regionen. Med 1949 års stora Norrlandskommitté sa man definitivt nej till centralorter med stadsnäringar och fastighetsmarknader i Norrland. 

Idag är effekten av den politiken tydlig i Norrbotten.    

Under början av 1970-talet kunde ”Fyrkanten” inneburit ett brott med ”den koloniala politiken”. En stark norrbottnisk stadsregion. De fyra kommunerna låg dock för långt från varandra, krisinsikten var begränsad och konflikterna legio. Idag sker ett nytt försök att bryta med Norrbottens kolonialt stadsfientliga strategi. Samarbetet mellan Luleå och Boden och de insatser som görs för att aktivera regionens fastighetsmarknader är ett försök att, trots motstånd, hitta en väg ut ur Norrbottens ensidiga råvarufokus. 

Inte bara Luleå och Boden, utan alla Norrbottens kommuner kan, oavsett storlek, fokusera på sina fastighetsmarknader. Kiruna och Gällivare/Malmberget har forcerats till det. Arvidsjaur och Arjeplog har goda möjligheter att aktivera fastighetsmarknaderna. Vinster från testverksamhet bör omvandlas till fastighetsvärden och inflyttning. En fastighetsmarknadsdriven tillväxt krävs för att Norrbottens landsbygder ska vara konkurrenskraftiga alternativ till landsbygden i södra Sverige. 

 

Utan aktiva fastighetsmarknader som erbjuder moderna bostäder och lokaler för nya branscher riskerar till exempel Norrbotniabanan att öka antalet inresande konsulter och antalet inköpsresor till andra län. Idag behöver inte råvarunäringar arbetskraft som på 1800-talet. Nya järnvägar i en region med brist på attraktiva fastigheter och stadsmiljöer, ökar inte nödvändigtvis regionens attraktivitet på befolkning, arbetstillfällen och skattekraft. Historien visar att det motsatta även kan ske.

Lars Westin

Professor i Regionalekonomi
CERUM
Umeå universitet