Debatt Hur kommer det sig att lands- och glesbygdsfrågor alltid hamnar i farstun och inte i finrummet? Jag har funderat på det i många herrans år och kommit fram till två förklaringar. Det handlar om makt kombinerat med genuint ointresse.

När jag tänker tillbaka på drygt 30 år av engagemang för lands- och glesbygd, är den röda tråden att ständigt förväntas arbeta ideellt och därutöver att vara ”tacksam” för att beslutsfattare avsatt tid för att lyssna på ”mina” frågor. Ttiden för tacksamhet har nu definitivt har nått sin ände. Vi är många som inte känner ett enda dugg tacksamhet, vi kräver handling.

Att viktiga samhällsfrågor, som handlar om överlevnad och människors lika värde, görs personliga och dessutom ges fnutt-status står oss upp i halsen. Att nära nog 10 000 personer gått med i Facebook-gruppen Inlandsupproret för att skapa opinion och lyfta upp viktiga frågor på den politiska agendan är ett av alla bevis på det. Det är ingen slump att människor går samman via sociala medier och startar uppror. Det är friskt! Och det gynnar demokratin.

Samhällets avskurenhet och oförståelsen för hur vardagen kan se ut, utan fungerande service och infrastruktur som vägar och mobilnät, kan ibland bli tragikomiska.

Som när Telia skickar sms för att lösa problem med telefoni till boende i områden där mobiltäckningen är lika med noll. Eller när vi bjuds in för en fika till vårt ”nya lokala bankkontor” som ligger 15 mil bort.

Jag är fullt medveten om att vi inte kan backa in i framtiden, men för oss som bor i glesbygd är försämringarna påtagliga. När jag växte upp fanns två butiker i byn. Bank fann både på postkontoret och i jordbrukskassan. Vi hade eget slakteri, mjölken levererades till i Vilhelmina och tillbaka i mjölkkrukorna kom lokalproducerade mejeriprodukter. Byskolorna var många och BB fanns nära. Samhället var klimatssmart fastän det ordet inte fanns. Nu när det existerar, är det mer än märkligt att så få verkar fatta att hav, lands- och glesbygd är grunden för överlevnad. Utan naturresurser blir det ingen klimatomställning.

Inlandsupprorets kräver rättvisare fördelning av resurser, differentierade bränslepriser och att alla människors behov av vård, omsorg och grundläggande service ska mötas med någon slags likvärdighet. Lösningarna behöver naturligtvis inte vara desamma, men hjärtinfarkter är lika akuta i glesbygder som i storstäder. Plogade vägar, bredband och mobilnät handlar inte bara om kommunikationsmöjligheter, utan om säkerhet och utvecklingsmöjligheter. Det borde inte behöva sägas, men ett minimikrav är att våra riksdagspartier genomför de 75 punkter som de själva tagit fram i landsbygdskommittén. Alla partier är ju eniga om dem, så sätt igång. Utbyggt bredband i hela landet, tillgång till högre utbildning och svenskproducerad mat är bra för alla. Sänkta arbetsgivar- och egenavgifter samt avskrivning av studielån för boende i glesbygdskommuner skulle göra stor nytta.

Utflyttningen från glesbygd är ett resultat av brist på politiska beslut kombinerat med överförmynderi och en övertro på att stora städer är vägen till framgång. För oss som valde att studera fanns förr inte något annat val än att flytta. Nu finns däremot tekniska möjligheter att studera på distans, men universitetens kotterier och föreställningar om att utbildning bäst sker i flock och där lektorn bor lever kvar. Här, som inom många andra områden behöv politisk styrning. Att stora elbolag som Vattenfall ens kan säga att dyra elnätsavgifterna i norra Sverige beror på långa avstånd utan att politiker och medierna går i taket är en gåta. Särskilt när vi vet att var femte kilowatt exporteras till abonnenter i södra Sverige. Det är väl rimligen dit som avstånden är längst?

Bristen på systemtänkande blir också tydligt när Trafikverket kallar vägunderhållet i små kommuner för ”en bedömningssport”. Samhällsstrukturer förminskas till angelägenheter för enskilda personer. Det skulle knappast vara möjligt att beskriva Sveavägen i Stockholm som en gata enbart av intresse för dem som bor där!

Vi som bor i glesbygd är oändligt trötta på beslutsfattare som lägger huvudet på sned och säger: ”Demokrati tar tid”. Det har vi fattat för länge sedan. För det är här där vi bor, längst ut på snöret, som politiska beslut eller bristen på detsamma, blir synliga först. Fakta och förslag är framtagna i kommittéer och utredning efter utredning? Hur många decennier behövs?

I små glesbygdskommuner blir systemfelen tydligast. Därför är det också förutsägbart att vi som bor här, gräsrötter såväl som politiskt engagerade från olika läger, nått krisinsikt först och inte längre kan blunda för det faktum att ingen företräder oss på riksplanet. Internationell forskning visar att demokratins förfall i vår nutid sker i det tysta och att det är förtroendevalda som sköter nedmonteringen. Den utveckling som pågått de senaste 30 åren hotar inte lands- och glesbygdens överlevnad. Den kommer alltid att finnas kvar. Men om inget radikalt händer kommer vi som bor ”på sidan av” helt tappa tron på vårt politiska system.

Historien är tydlig. När människors osynliggörs och diskrimineras leder ilska och frustration förr eller senare till handling – destruktiv såväl som konstruktiv. Sverige är inget undantag från den regeln.

Att bli sedda, hörda och respekterade är mänskliga behov och grunden för att känna delaktighet. Vem värnar om framtiden för ett land där ingen verkar bry sig?

Inez Abrahamzon, Inlandsupproret