Att Stefan Löfven (S) skulle hålla tal till nationen i går kväll skapade onekligen en viss uppståndelse. Det är trots allt inget statsministrar brukar göra. Många drog därför slutsatsen att nya hårda åtgärder skulle presenteras under kvällen.

Men sändningen var inte initierad av regeringen utan av SVT. Målet var inte att kommunicera ny information utan att föra ut statsministerns budskap till public service breda publik utan de vanliga mellanhänderna. Regeringen föreföll närmast handlingsförlamad i krisens inledningsskede men har sedan dess gjort ett successivt bättre jobb. De många pressträffarna är bra, men har sina begränsningar. Det är trots allt inte alla som uppskattar formatet, och det är heller inte tanken. Poängen är effektiv informationsspridning, inte att skapa ett format som tilltalar den breda allmänheten. 

SVT:s programbeställare Helena Olsson har i ett skriftligt inlägg förklarat hur tankegångarna gick från deras sida. Det man möjligen kan ifrågasätta där är att det inte nämns att SVT egentligen ville ha med statsministern i en intervju i Agenda, något Löfven tackade nej till och då erbjöds detta format. 

Det finns fördelar med båda. Löfven är inte som bäst i intervjusituationer. Känner han sig trängd blir han sur och vresig väldigt snabbt vilket kantänkas att regeringen vill undvika. Ett förinspelat tal kan repeteras och kontrolleras. Det kan vara klokt att känna sina begränsningar.

Nackdelen är förstås att statsministern då inte heller svarar på några frågor. Han kan lika gärna framstå som distanserad.

Det stora problemet från SVT:s sida var dock att man bättre borde ha förklarat vad det var för slags tal. Många oroade sig för att utvecklingen hade gått in i ett nytt, kritiskt läge och att ännu mer strikta åtgärder skulle presenteras. Så var inte fallet, men det var svårt att veta på förhand för den som inte är van att tolka public service olika besked.

Själva talet innehöll inget spektakulärt. Statsministern inledde med att förklara att det som nu sker är på liv och död. Är det inte ditt liv som riskeras så är det någon annan. En bit in i talet tog han också fasta på något som många har märkt och vände sig särskilt till 70-plussarna för att inskärpa situationens allvar och behovet av att agera i enlighet med rekommendationer och påbud.

Krisen har satt sina spår vilket märktes i talet. I vanliga fall brukar socialdemokratiska politiker uppehålla sig vid rättigheter snarare än skyldigheter, frihet hellre än ansvar. Nu var det tvärtom. I stora delar handlade talet just om det personliga ansvaret. Att detta är alla chans att kliva fram och göra det rätta.

Det var inget fel i det som sades, men det fattades något. Allt jobb som lades ned på att motivera människor att göra stora uppoffringar hade behövt kompletteras av en avslutande del. Den mörka tunneln upplevs ofta värre än vad den är om man inte ser ljuset i slutet av den. Men Löfven hade inget hopp att erbjuda. Det måste vi stå för själva.