Läkare, socionomer och psykologer vill uppmärksamma regeringen och ansvariga myndigheter på behovet av psykologiskt stöd för personal och andra som arbetar med utvisningshotade ungdomar.

Nyligen larmade Barnombudsmannen (BO) åter om de stora psykologiska påfrestningarna på de ensamkommande ungdomarna som väntar eller har fått sina utvisningsbesked. Extra medel har anslagits för att förbättra stödet till dem och flera konferenser har hållits.

Däremot uppmärksammas inte de påfrestningar som "hjälparna" runt ungdomarna utsätts för. Det gäller professionella, exempelvis boendepersonal, lärare, kuratorer, skolhälsovårdspersonal, BUP-personal, socialtjänstemän, tolkar, handläggare och advokater lika väl som lekmän, till exempel gode män, "föräldrar" och "syskon" i familjehemmen, kontaktpersoner, skolkamrater, kompisar med uppehållstillstånd, ideella familjehem, idrottsföreningar, kyrkorna - kanske närmare 100 000 personer.

Hjälparna bär bördan av ungdomarnas ångest, desperation och uppgivenhet. Samtidigt är de maktlösa då de inte kan påverka situationen. Hjälparna erbjuder sin empati, lider med ungdomarna och tar in deras känslor av att återigen ha svikits. Att förmedla hopp är svårt.

Ungdomarna har, genom sin utsatthet då de anlände, kommit sina hjälpare nära. En ömsesidig anknytning har utvecklats mellan ungdomarna och hjälparna, som ofta uppfattar ungdomarna som sina egna barn. De nya föräldrarna kämpar med näbbar och klor för att få behålla sina barn i säkerhet. Att inte kunna skydda sitt barn är tärande.

Situationen är nu inne på sitt andra år. Under kommande halvår förväntas utvisningarna ta större fart, vilket ökar påfrestningarna för hjälparna. Allt fler hjälpare gömmer ungdomar, åtminstone tills den nya lagen går igenom. Många försöker hålla kontakten och stödja de ensamutvisade ungdomarna, så slitaget upphör inte då ungdomarna lämnat landet.

Situationen har likheter med hiv-epidemin. Det var unga människor som drabbades och var dömda att dö en för tidig död, och många runt omkring dem led av sin maktlöshet. Men den epidemin var oplanerad och oönskad. "Utvisningsepidemin" är medvetet satt i rörelse av myndigheter och tjänsteutövare som hjälparna tidigare satt sin tillit till och som de som samhällsmedborgare är beroende av. Till den oro och ångest som hjälparna har för ungdomarna adderas känslan av att själv blivit sviken och av att vara vanmäktig, att inte ha gjort tillräckligt mycket för att rädda sina barn.

Inom traumapsykologin talar man om sekundär traumatisering, "compassion fatigue" och vikarierande traumatisering hos professionella. Sekundärt traumatiskt stressyndrom (STSD) har i stort sett samma symtom som posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Förebyggande åtgärder är sådant som reglerad arbetstid med rimlig arbetsbörda, en aktiv fritid och gott socialt stöd. Inom arbetet är handledning, kollegialt stöd, tid för reflektion och egen terapi viktiga skyddande faktorer.

I dagens läge är det tveksamt om ens de professionella får det stöd som de har rätt till enligt arbetsmiljölagstiftningen. Att lekmän inte får det står klart.

Tilliten till staten och samhällstjänster är generellt hög i en svensk kontext. I detta sammanhang, där utvisningar och hot om dessa är kopplade till statliga institutioner, finns risk för att individer tappar sin tillit till samhällssystemet, inklusive vården, och inte söker hjälp. Det kan behövas nya metoder och uppsökande verksamhet för denna målgrupp.

Två nationella trauman som drabbat Sverige i modern tid är Estoniakatastrofen 1994 med 500 döda samt tsunamin i Thailand 2004 med 540 dödade och 1 500 skadade svenskar. Vid båda dessa katastrofer anslogs stora resurser för psykologiskt stöd, nationella sorgedagar med mera. Nu planeras drygt 10 000 tonåringar att mot sin vilja ensamutvisas till om inte säker död så åtminstone ett eländigt liv där de löper stor risk att utsättas för händelser som allvarligt riskerar deras väl och ve.

Vi förväntar oss att extra medel anslås till förebyggande och behandlande interventioner vid till exempelv primärvård, företagshälsovård och psykiatri, liksom till forskning, och att ni tillsammans ordnar minst en konferens över temat "Hur hjälper vi hjälparna?"

Den självklara och mest effektiva förebyggande åtgärden utifrån ett folkhälsoperspektiv är att stoppa utvisningarna av ensamkommande barn och ungdomar som anlände till Sverige under 2015-2016 och erbjuda dessa permanenta uppehållstillstånd.

För nätverket Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!

Meta Wiborgh,

distriktsläkare, Luleå

Mats Eliasson,

överläkare Sunderby sjukhus, professor i medicin, Luleå

- båda utsedda till Årets Luleåbo 2017 för sitt arbete med ensamkommande ungdomar

Lena Lillieroth,

leg. psykolog, Stockholm

Magnus Kihlbom,

barn- och ungdomspsykiater, psykoanalytiker, f.d. överläkare, Stockholm

Shervin Shahnavaz,

leg. psykolog, leg. psykoterapeut, medicine doktor, Stockholm

Ingrid Eckerman,

allmänläkare, master of public health, Stockholm

Kajsa Lindqvist,

socionom, skolkurator, Stockholm

Pia Sandqvist,

auktoriserad socionom, Uppsala

Töres Theorell,

läkare, professor emeritus, Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet

Inger Blennow,

specialist i allmänpsykiatri, med dr, leg psykoterapeut

Joacim Eriksson,

socialsekreterare, fil.mag. i sociologi, Sala

Elisabet Fornander,

specialist i psykiatri, Stockholm

Margareta Falk Hogstedt,

specialist i allmänpsykiatri, leg. psykoterapeut, Stockholm

Bertil Hagström,

allmänläkare, med.dr., diploma in public health, Horred

Bengt Lagerkvist,

specialist i pediatrik, docent, Umeå

Anna Calderón,

leg psykolog, leg psykoterapeut, Mora

Minna Forsell,

leg. psykolog, asylpsykolog

Lisa Matson,

leg psykolog, Karlskrona