Det förefaller i dag överflödigt att påpeka hur illa det är ställt med Sveriges försvarsförmåga. Yrvaket försöker våra politiker och generaler nu återuppbygga det som de själva för mindre än tio år sedan var i full färd med att rasera och de som förlitade sig på att Nato av godhet ska komma och hjälpa oss har fått en tankeställare i kolossalformat av den senaste tidens politiska utveckling i Storbritannien och USA där det med all önskvärd tydlighet framgår att de starka länderna i världen inte är intresserade av att vara solidariska med de svaga om de själva inte tjänar något på det.

Våra politiker visar nu en lovvärd ambition att återupprätta ett territoriellt försvar och man tävlar med varandra om att erbjuda extrapengar för att köpa välbehövliga vapensystem. Alla verkar dock gå som katten kring het gröt runt personalförsörjningen. Det står väl klart för alla att dagens system inte fungerar men av ideologiska skäl vågar man inte fullt ut återinföra värnplikten utan talar om att frivilligheten skall vara grunden och plikten skall vara komplementet i försvarsmaktens personalförsörjning.

Vi behöver inte här utreda varför en personalförsörjning byggd på frivillighet inte fungerar. Det räcker med att konstatera att tanken inte fungerar i Sverige i dag. Den logik som styrde resonemanget när yrkesförsvaret infördes gäller inte längre eftersom tanken då var att personalförsörja krigsinsatser i utlandet till vika det inte gick att tvinga värnpliktiga på samma sätt som man kan göra med anställda. Resonemanget om att försvara Sverige i Afghanistan är sedan länge kastat på soptippen och vi talar nu åter om att försvara vårt eget territorium.

Det är 300 år sedan Sverige var en stormakt som kunde diktera villkor för Europa. Nu får vi inrikta oss på att vara så starka att vår förmåga är så avskräckande för angriparen att han väljer att avstå ett angrepp. Historien visar att vi kan nå en avskräckande förmåga antingen genom en stark kärnvapenarsenal eller genom att vara så uthålliga att fienden aldrig kan vinna freden i vårt land. Alternativ ett förefaller mindre troligt varför vi nu väljer att titta närmare på alternativ två. Händelserna i Finland, Vietnam och Afghanistan visar att stormakten trots överväldigande överlägsenhet inte rår på ett folk som vägrar låta sig besegras och det förefaller klokt att också vi baserar vår strategi på denna insikt.

Vi behöver alltså gott om folk som inte ger sig för att stå emot stormakten. Hur gör man då detta? frågar sig vän av ordning. Svaret är enkelt och värt att överväga inför riksdagens framtida beslut om försvaret. Alla vapenföra mönstrar, de lämpliga grundutbildas till olika befattningar i militärt och civilt försvar. De bästa, slutligen, av de grundutbildade erbjuds kontraktsanställning för att fungera som soldater och befäl i ett insatsförsvar, som utbildare av värnpliktiga och för att deltaga i utlandsinsatser. På detta sätt tryggar vi folkförankring - alla är med och bidrar efter sin förmåga och vi bemannar både ett militärt och ett civilt försvar samtidigt som vi genom att öka numerären hittar bra kandidater till kontraktsanställning.

Vi skapar dessutom genom numerär en hållbar organisation och ett försvar som lovar varje angripare att det kommer att kosta mer än det smakar att angripa vårt land samtidigt som vi inåt och utåt signalerar försvarsvilja och blir trovärdiga i vår egen befolknings ögon vilket säkerställer att vårt land inte säljs ut till angriparen av någon Quisling.

Anders Karlsson och Bertil Kantola

Kiruna/Männikkö