Öppet brev till Migrationsverket och alla svenskar.
Jag heter Mohammad Jafari och det är det enda bevis jag har på att jag finns i världen. Jag har inga papper på min existens, inga ägodelar med mig hemifrån. Mitt namn visar att jag tillhör en speciell folkgrupp, hazarer, som är förtryckta i mitt hemland Afghanistan.
Jag kommer från Kriget - det är namnet på mitt land. Ett land för de som vill dö lite snabbare. Jag är 17 år och nio månader och har bara några månader kvar innan jag utvisas till helvetet.
Jag bor i Luleå, en liten stad i världen men med fantastiska människor med stora hjärtan. Innan dess bodde jag i Iran där jag levt nästan hela mitt liv. Ett land med nästan samma språk, religion och samma kultur som Afghanistan, men med dåliga tankar om oss afghaner. I Iran var det väldigt svårt att leva. Jag har upplevt kusliga händelser där. Jag var som en obetydlig docka för dem. Jag var en pojke utan hopp och utan framtid. Att få gå i skolan var bara en önskan.
Att skriva om alltihop skulle bli en hel bok. Jag vill bara berätta om mina känslor. Jag flydde och lämnade min familj, de enda som jag har i världen. Jag kom till Sverige, ett kallt land men med varma och snälla människor. I Sverige var allt nytt och spännande. Jag fick hopp om livet, och kände mig som en lycklig pojke som fått tur att utvecklas. I skolan kunde jag glömma bort alla dåliga händelser som skett. Jag fick en möjlighet att välja mål i livet, jag drömde om att bli doktor. Men plötsligt fick jag ett besked att jag måste återvända till det land som jag hatar mycket.
Det är stora skillnader mellan Sverige och Afghanistan. Här spelar man med en fotboll, där spelar man med människors huvud. Här lyfter man en penna för att skriva sina åsikter. Där lyfter man vapen för att döda varandra. Här gör man bra saker för att komma till paradiset. Där dödar man för att komma till paradiset. Här hjälper regeringen sitt folk som en förälder hjälper sitt barn. Där säljer regeringen sitt folk för pengar. Här har folket har makt över sig själva. Där tar man sig makt med vapen.
Jag vill inte att någon ska skära av mitt huvud. Jag vill inte rösta med mina syskon om vem som ska gå ut för att köpa nånting och riskera att dö och kanske säga hejdå till mamma för alltid.
Under julhelgen när alla verkar glada och planerar att umgås hemma hos sin familj har jag legat och tittat i taket, och tänkt på dagen när jag ska utvisas.
Jag känner mig som att jag har en dödlig cancersjukdom. Sverige är doktorn som kan bota mig, men jag får inte komma till doktorn.
Innan jag kom till Sverige tänkte jag att livet är bara två dagar: I dag lever man och imorgon dör man. Här i Luleå har jag förstått att livet kan vara lite längre. Jag har lärt mig att tycka om livet. Jag har en kropp och ett hjärta precis som ni och jag vill också ha frihet och fred, så snälla låt mig vara som ni. Snälla utvisa inte mig.
Mohammad Jafari,
17 år, Luleå