I månadsskiftet mellan augusti och september strömmar studenter till universitet och högskolor. Även om bildning och utbildning överlag uppmuntras, ligger extra stora förväntningar från samhället på somliga studenter. Det gäller dem som valt program mot bristyrken, såsom lärare och sjuksköterska.

Dessvärre visar statistik från Universitetskanslersämbetet, UKÄ, (2018) att intresset för att utbilda sig till lärare och sjuksköterska fortsatt är lågt. Ämneslärarprogrammet har också en relativt hög andel studenter som hoppar av utbildningen. Den som läser till sjuksköterska riskerar dessutom att möta en flaskhals i form av brist på praktikplatser.

Ändå är det framförallt sjuksköterske- och lärarutbildningen som regeringen sett till att utöka platserna för. Detta enligt logiken att råder det brist på arbetskraft måste vi släppa in fler på utbildningen. Problemet är just att intresset för programmen inte ökar bara för att platserna blir fler. Risken blir snarare att fler hoppar av, eftersom det är relativt lätt att bli antagen.

Fler studenter på utbildningarna riskerar dessutom att urholka kvaliteten. Det blir helt enkelt svårare för lärosätena att hålla en hög kvalitet när fler ska ges en plats. Det vittnade 23 av landets sjuksköterskeutbildare om i ett upprop förra året.

Det är inte rimligt att fylla på med fler studenter om många av dessa riskerar att få en undermålig utbildning. Lösningen för att både öka intresset och säkra kvaliteten är knappast fler platser på lärar- och sjuksköterskeutbildningarna. Snarare är det färre platser totalt som koncentreras till färre lärosäten.

I dag utbildar 25 av landets lärosäten sjuksköterskor, och 26 utbildar lärare. Det är mer än tillräckligt för att ha en stor spridning över landet, samtidigt som antalet gör det svårare att hitta kompetent personal och rätt resurser till varje lärosäte. Konkurrens mellan lärosäten är av godo, men denna kan bibehållas även med en kraftig minskning av det nuvarande antalet utbildningar.

I stället för att så många lärosäten ska erbjuda samma utbildning kunde färre specialisera sig på särskilda program och inriktningar. Det gäller i synnerhet landets högskolor, som i stället för att sträva efter universitetsstatus kunde rikta in sig på ett smalare utbud med högre kvalitet.

Så länge utbildningskvaliteten inom vissa bristyrken är ifrågasatt kommer intresset för dem inte att öka. Men med ett mindre antal utbildningar på färre lärosäten är förutsättningarna goda för både hög kvalitet och ett stabilt intresse från sökande.

Agnes Karnatz/SNB