Sverige är ett litet land präglat av en bedövande konsensuskultur. Särskilt enerverande är detta för den som är av en annan uppfattning än den för stunden rådande och dagligen får se sig förlöjligad av de mer anpassliga. En fysisk manifestation av denna likhetskultur är den modernistiska hegemoni som varit rådande inom svensk arkitektur och stadsplanering sedan slutet av 1930-talet.

Om hur modernismen gick från att vara estetik till att bli ideologi, och sedermera upphöjdes till överideologi i det socialdemokratiska folkhemsbygget kan man läsa i Per I. Gedins "När Sverige blev modernt : Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930", som vann stora fackbokspriset förra året. Genom sin förening med 1900-talets stora politiska projekt uppnådde den modernistiska ideologin en hegemonisk ställning som bestått inom arkitekturen långt efter att folkhemstanken vittrat sönder. Under 30-talets gång bytte den svenska arkitektkåren smak i det tysta, från 20-talets klassicism till den påbjudna funktionalismen.

Trots att de funktionalistiska pionjärerna, som bidrog till Stockholmsutställningen 1930 och författade det funktionalistiska manifestet "acceptera" året efter, redan efter fem år hade börjat ta avstånd från sina radikala idéer, omsattes de i stor skala med kulmen i och med miljonprogrammet runt 1970. Anden hade släppts ut ur flaskan, som Gedin skriver, och var omöjlig att tvinga tillbaka in igen.

Arkitekter som försökt sig på att skapa arkitektur i klassisk tradition, på tvärs med den funktionalistiska ideologin, har blivit utfrysta och förhånade av det egna skrået. De hätska utfallen mot och försöken att stoppa bygget av en kontorsfastighet i sekelskiftesstil i Växjö är ett exempel.

Nu verkar emellertid detta vara på väg att förändras i det tysta. Tecknen finns överallt. Stadsbyggnadsprojektet Hagastaden i Stockholm blir varse klassicistiska element som sockelvåningar, kolonnrader, smyckade fasader. Tegelfasader är på väg tillbaka, liksom spröjsade fönster. Det är inte klassicism ännu, men trenden är tydlig.

De självtillräckliga modernistiska ideologerna är i pensionsåldern. Deras ideal har sett mer eller mindre likadant ut sedan 1960-talet, alltmedan missnöjet från dem som ska leva och verka i deras skapelser har ökat för varje år. Om det är den allmänna opinionen som till slut börjat ge resultat eller om omsvängningen kommer sig av en trötthet inom arkitektkåren är svårt att säga. Att något håller på att hända är emellertid tydligt. Enligt den svenska konsensuskulturens logik dröjer det nog inte länge förrän alla hävdar att de minsann alltid har varit klassicister.