Vad ska landets skogsägare spela för roll för omställningen till ett mindre fossilberoende samhälle? Ingen alls, om man ska tro miljökonsulten Magnus Nilsson och Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, ESO, som i en rapport föreslår att skogsägarna genom ”naturvårdsavgifter” ska betala för att staten tar kontroll över deras egendom och undantar den för brukande.

”Löntagarfonderna var en dålig idé och det är även detta”, skriver Norra skogsägarnas ordförande Torgny Hardselius tillsammans med företrädare för de andra skogsägarföreningarna på DN Debatt (14/9).

Efter de senaste årens många berättelser från skogsägare som råkat ut för att planerade avverkningar plötsligt stoppas, dels med hänvisning till EU:s artskyddsförordning, dels genom att staten klassar mark som skyddsvärd genom så kallade nyckelbiotopsinventeringar, har frågor om markägarens rättigheter tagit sig in på den politiska dagordningen. Då är det ändå inget mot vad som kan komma.

Ännu har det inte gått upp för så många hur extrema förslagen från Magnus NIlsson, som har en bakgrund i Naturskyddsföreningen, och ESO (en kommitté som sorterar under Finansdepartementet) är.

Målsättningen är inte att kalibrera och jämka bland olika mål, utan att riva upp ett resurseffektivt och hållbart skogsbruk med rötterna och välta över ända.

Det är en sak att uppmuntra skogsägare att, mot ersättning från staten, teckna naturvårdsavtal där de under ett antal år åtar sig att bevara skog med höga natur- eller friluftsvärden. Det är något helt annat att satsa på full konfrontation med dem som är satta att ta hand om, bruka och bevara och är beroende av skogen för sin försörjning.

Pengarna från naturvårdsavgifterna ska enligt förslaget läggas i en fond, vars medel används för att bilda naturreservat och biotopskyddsområden. Det innebär att skogsägarna själva ska medfinansierar att staten, som genom bland annat Sveaskog redan är landets största markägare, tar kontroll över deras skog. Förslaget leder tankarna till löntagarfondsliknande system som skulle slå undan benen för många småföretagare och familjeskogsbruk.

Det produktiva skogsbruket, och skogsvårdslagstiftningens princip om frihet under ansvar (där miljömål och produktionsmål är lika viktiga), bör ses som en viktig del av ett hållbart samhälle – inte ett hot. Därför är det nedslående att se hur äganderätten gång efter annan angrips av aktörer som låter naturhänsyn slå över i aktivism.