”Ja, vi elsker dette landet”, sjöng norrmännen under firandet av nationaldagen den 17 maj. Och svenskar verkar hålla med. Norge utmålas allt mer som ett föregångsland inom landsbygdspolitiken. När den parlamentariska landsbygdskommittén lade fram sitt slutbetänkande i januari hade inspiration hämtats från Norge. ”Så här gör de i Norge” är ett påpekande som kan motivera reformer.

I sin senaste skuggbudget gjorde Centerpartiet som flera andra tidigare och föreslog avskrivning av studielån för personer som flyttar till en glesbygdskommun. Att reformen skulle ge det önskade resultatet grundade Centern på att brödrafolket gjorde på det viset.

Också i SVT:s dokumentärserie ”Resten av Sverige”, som handlar om de svenska landsbygdernas förutsättningar, går resan till landet i väster. I serien presenteras en dyster bild av Sverige utanför storstäderna. ”I Norge är däremot allt tvärtom och landsbygden frodas”, står det i programbeskrivningen. Senare har SVT Nyheter rapporterat om att ”svensk glesbygd dör – medan norsk blomstrar” (26/9 2016). Det framstår som att i Norge ger staten och politikerna medan dess svenska motsvarigheter tar och kväver. Och visst får bönderna vid fjordarna och på fjällen mycket mer bidrag än sina likar som har Stockholm som huvudstad. Samtidigt plockas kristyren från den norska kransekakan när Sverige ska inspireras. Resultatet blir en onyanserad bild.

Att det är möjligt att ge stöd så att bönderna kan leva på några kor eller får beror på att Norge står utanför EU. Precis som Schweiz har Norge valt att lägga stora pengar på att skydda det småskaliga jordbruket för att säkra livsmedelsförsörjningen, landskapet och levande landsbygder. Men sällan framkommer att tendensen i såväl Norge som Schweiz är att närma sig EU:s gemensamma jordbrukspolitik och därmed den svenska ordningen.

Den norska landsbygdspolitiken är direkt sammanvävd med jordbrukspolitiken och bör inte, som sker i den svenska debatten, separeras. En anledning till att norska landsbygder inte avfolkas i samma takt beror på tvingande regler i lagstiftningen. Ägare av ett lantbruk måste vara skriven på gården och bruka den ett visst antal år för att uppfylla kraven, annars är det bara att sälja. Som ett resultat av det är marknadspriserna förhållandevis låga.

I Sverige av i dag skulle en sådan politik riktigt kallas för ett hot mot äganderätten. Dessutom omfattas brukad mark som har ägts sammanhängande av en släkt i 20 år av den så kallade Odelsretten, en lagstiftning med inslag som klingar bekant från avskaffandet av svenska fideikommissen. Exempelvis har äldsta barnet rätt att ta över gården odelad till ett förmånligt pris. Det bör inte önskas i Sverige.

Gräset må vara grönare på andra sidan gränsen, men det har sitt kännbara pris.