Insändare Dag två efter skolstarten. Första dagen var strålande rolig för vår femåring (fyller sex år i december) som fick träffa en massa nya kompisar, superfina pedagoger och äta god mat. Bussresan dit igår var spännande, han fick vänta på bussen extra länge eftersom han och cirka 17 andra barn inte fick plats första svängen, så pirret i magen blev bara mer. Men när bussen lämnat av och sedan vänt tillbaka för att hämta upp de sista barnen, kunde han sitta tillsammans med sin storasyster som redan är ”buss-van” efter att ha åkt från Jämtön till Vitåskolan varje dag i tre års tid. Hon har tryggt klivit på bussen, samma busschaufför varje dag och haft en bestämd plats att sitta på, hon har vetat vem hon sitter med och var hon ska sitta. Inget krångel, bara enkelt och framförallt tryggt. Hon har skapat en trygghet och ett mod i det.

Nu idag när samma buss, samma busschaufför stannade vid busskuren i Jämtön var hon helt på det klara med att busskortet ska fram, leta en plats, helst så hon kan hjälpa lillebror, annars nära honom om det går, hon vet inte om de får plats, eller var de ska sitta, men hon klarar det eftersom hon redan byggt upp en trygghet i bussresandet.

Nu åker f-klassare upp till gymnasieelever i samma buss. Alla sitter där de behagar och att man som liten lätt blir illamående i bil/buss får man bara stå ut med eftersom man inte kan reservera en plats längst fram på en linjetur. Idag stod jag och såg på när min femåring till slut hittade en plats längst bak i bussen, närmast fönstret, försöker få på sig bältet när bussen sakta börjar rulla iväg, jag ser i hans ögon hur osäker och rädd han är, okända stora barn som jag som vuxen vet vilka det är, men han – fem år – har ingen aning om att den flickan bor i det gula huset med sin mamma och storebror och hon är snäll och kan hjälpa dig om du ber om hjälp.

Vi har sagt till vår son att be om hjälp om han inte får på dig bältet. Men kan jag verkligen lägga det ansvaret på min femåring ... efter idag vet jag inte det längre? Det är sällan under mina nio år som mamma jag känt mig så hjälplös, som om jag svikit mitt barn, lovat honom att ”åka buss klarar du”, ”storasyster har gjort det i tre år så nog kan du”. Men idag insåg jag varför hon kan åka buss, det är för att den varit upphandlad, barnen har känt sig trygga och inte lämnade åt sitt öde. Fy fan så genomrutten jag känner mig som låter min son genomgå detta. Och då har vi ändå en busskur, det är 50km/h där mina barn står och väntar. Jag står med, det är alltid en vuxen med vid busskuren eftersom vår son bara är fem år.

Vi har valt att inte ha fritids för något av våra barn eftersom vår familj har skiftarbetande föräldrar och våra barn ska komma direkt hem efter skolan. I år verkar just ta sig till och från skolan fungera hyfsat, tidsmässigt alltså, att vänta tio minuter fyra dagar och 25 minuter en dag är ju inget att bråka om. Men nästa år när storasyster börjar klass fyra, ser det ut som om hon tre dagar i veckan får vänta en och en halv timme och två dagar i veckan endast har 35 minuter!

Sätt in upphandlad skolskjuts!

Jag vill bara ge en bild av verkligheten i skuggan av besluten som tas. Ni ansvariga som är trygga i era beslut, tänk er in i vår situation, gräv djupt inom er och försök förstå. Vi är vänliga, vi bråkar inte om det inte är nödvändigt, men nu är det nära på nöd för den här mamman. Hur kunde det bli så här?

Lärare på skolan i Råneå var toppen. Tack för ett fint bemötande. Jag har lämnat extrakläder på hyllan igår, hoppas att de som går på gymnasiet har pengar med sig så nya kläder går att införskaffa ifall det var någon som blev lite åksjuk, någonstans i den stora bussen...

Johanna Strand Markström