Tre kraftiga sprängattentat på lite över ett dygn i Malmö är uppseendeväckande i sig. Under natten mot fredagen detonerade något vid ett flerfamiljshus på Sofielund. En sprängladdning exploderade på fredagskvällen vid en byggnad på Drottningtorget. Några timmar senare inträffade en kraftig explosion vid eller i trapphuset till ett flerbostadshus i Almgården. Det var ren tur att ingen oskyldig dödades eller skadades allvarligt.

Skeendet i Malmö har unika drag, men det är också del i ett större mönster. I Sverige har det hittills i år skett 102 sprängningar där det nationella bombskyddet varit inkopplat, vilket kan jämföras med 39 under samma period i fjol. Därtill kommer 76 fall där misstänkta bomber inte har hunnit detonera innan bombskyddet tagit hand om dem.

Nyhetsrapporteringen fylls dagligen av uppgifter om skjutningar, rena avrättningar och sprängattentat. Gängen har blivit fler och farligare. Från att ha skjutit på varandra har landets kriminella börjat använda sig av allt kraftigare och mer avancerade bomber.

I Dagens Nyheter (3/11) intervjuas kriminologen Amir Rostami som menar att sprängdåden saknar motstycke i Europa, kanske i världen:

”Jag har varit i kontakt med otaliga polismyndigheter både i Europa och Nordamerika, och ingen känner igen den utveckling vi har i Sverige.”

”Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner eller länder med lång historia av terrorism för att hitta en motsvarighet”, säger Amir Rostami.

Det börjar ställas krav på justitieminister Morgan Johanssons (S) avgång. Den debatten är angelägen och ska inte viftas bort som politiskt käbbel. När ska egentligen en minister tvingas avgå? Endast när två glas vin kombinerats med bilkörning? Eller även när det har skett misslyckanden inom det egna fögderiet?

Samtidigt är det inte bara ett enskilt statsråds fel. Johansson är justitieminister, men han bestämmer inte ensam hur stora resurser rättsapparaten ska tillföras. Nedprioriteringen av polisen, tullen, domstolarna, åklagarväsendet och kriminalvården i förhållande till andra statliga åtaganden – som till exempel familjevecka, friår och subventioner till klimatångestterapi – är hela regeringens och ytterst statsminister Stefan Löfvens ansvar.

Löfven måste signalera hur regeringen ska vända trenden och restaurera förtroendet för Sverige som rättsstat.