Som en produkt av 90-talskrisen skapades överskottsmålet för staten. Sedan dess har det, och övriga finanspolitiska ramverk, tjänat oss väl. Målet handlar om att den offentliga sektorns finansiella sparande ska nå en viss nivå, för att det ska finnas pengar att ta av under sämre tider. Men sedan 2015 vill finansminister Magdalena Andersson (S) slopa överskottsmålet. Hon, och Socialdemokraterna, vill ersätta det med ett balansmål, som endast kräver att statens inkomster och utgifter ska gå ihop.

Sedan Andersson först vädrade sin uppfattning om att överge överskottsmålet har frågan varit delvis begravd. Detta sedan en parlamentarisk kommitté 2016 slog fast att överskottsmålet skulle behållas, men sänkas från en till en tredjedels procent av BNP. Den ordningen började gälla först i år.

Trots att överskottsmålet nu är närmare noll är Andersson inte nöjd. Till SvD (5/11) säger hon återigen att hon vill överge överskottsmålet för ett balansmål. Om fler partier är med på bollen vill Andersson återigen se över ramverket, trots att gällande överenskommelse säger att det ska ske vart åttonde år.

Finansministern och S är inte ensamma om att vilja släppa det relativt låga krav på sparande som hon nu är bunden till – men inte med säkerhet kommer att nå varken i år eller 2020. Flera intressegrupper vill också att pengarna som nu går till sparande i stället spenderas på annat. Och nu när statsskulden är så låg finns väl ingen anledning att fortsätta spara, låter resonemanget.

Kritiken mot överskottsmålet står dock på svag grund. Visst finns det investeringsbehov på flera håll, men varför är det just sparpengarna som ska användas till det? Detta när ansenliga summor spenderas på onödiga bidrag och ineffektiva klimatåtgärder. När investeringar behöver göras är det rimligaste att ta av de onödiga utgifterna, inte att slopa sparandet.

Att i stället införa ett balansmål blir också riskfyllt. Inte minst för att det nu väldigt låga överskottsmålet i praktiken är närmast ett balansmål. Särskilt om finansministern inte når det. Att då sänka ambitionerna ytterligare med ett balansmål gör det visserligen lättare för Andersson att nå det, men det öppnar också för att fortsatt tumma på marginalen i underkant, med argumentet att situationen kräver det.

Med ett ihållande överskottsmål kan olika bedömningar göras i olika lägen, och det kan mycket väl vara så att det ibland inte nås. Men då måste sådana budgetbeslut försvaras på goda grunder. Sparande inför sämre tider, som vi nu är på väg in i, bör fortsatt vara huvudregeln. Regeringen kan inte fortsätta vara frikostig med onödiga utgifter och samtidigt sänka ambitionen för sparandet ytterligare.