Socialdemokraterna hade länge en idé om hur samhället skulle fungera. ”Gör din plikt, kräv din rätt”, var arbetarrörelsens mantra. Ett lättfattligt och rakt budskap.

Med tiden har S tummat på sin devis. En ordning där det ibland kan vara mer fördelaktigt att leva på bidrag än att arbeta har sakta frikopplat rätten från plikten. Rättighetstänkande har ersatt kravet på delaktighet. Och med en stor invandring under senare år har kopplingen mellan välfärdsstatens rättigheter och arbete än mer försvagats. Särskilt asylinvandringen, men även den lågkvalificerade arbetskraftsinvandringen, har bidragit till en situation där ett växande antal får ta del av välfärdsstatens förmåner utan att ha arbetat mycket för dem. I längden blir det en ohållbar affär – välfärdsstaten antar formen av ett försäkringsbolag som i stället för att sälja ger bort förmånliga försäkringar.

Inför att den framtida migrationspolitiken nu ska utformas behöver de politiska partierna i allmänhet, men S i synnerhet, göra ett vägval. S är det stora parti som fortfarande står och väger. Antingen ska invandringen stramas åt och välfärdsstatens omfång någorlunda bevaras. Eller så ska invandringen fortsatt ligga på höga nivåer och välfärdsstaten som en konsekvens nedmonteras.

På Dagens Nyheters debattsida (4/11) ger Centerpartiet uttryck för den ena hållningen. Där argumenterar partiledaren Annie Lööf och hennes migrationspolitiske talesperson Jonny Cato för en i grunden fortsatt frikostig migrationspolitik. Det C-företrädarna enbart flyktigt berör är att den linjen kräver uppoffringar i välfärden. Men en mindre stat är det villkor som Centerns frikostiga politik vilar på.

I svensk offentlighet samlar en politiker godhetspoäng på att vara för öppna gränser, öppna hjärtan. Tillägget att den omfattande invandringen gör att välfärdsstaten måste krympas ger inte samma air av snällhet. Därför har det sistnämnda utelämnats när politik har blivit praktik.

I längden kan inte denna svenska både-och-linjen bestå. Stor invandring till en välfärdsstat för med sig ständigt ökande kostnader för personerna som arbetar och betalar in till systemet. Det skapar missnöje.

Dessutom uppmuntrar systemet till bidragsmigration. Människor söker sig hit för att få försörjning snarare än skydd och finner sig snart i ett svårbrutet utanförskap långt från arbetsmarknaden. Det är grunden för det mänskliga lidande som breder ut sig i på en del orter, i både storstädernas förorter och på landsorten, där en stor andel nyanlända har placerats.

För både människor och samhället behöver plikt och rätt åter sammanlänkas. Den statliga penningkranen behöver dras åt.