Världens befolkning ökar i snabb takt, samtidigt som en stor del åkermark på vårt klot blir omöjlig att bruka på grund av torka eller översvämningar, bland annat som en följd av klimatförändringar. Miljontals hektar försvinner varje år via erosion, ökenutbredning, bebyggelse och vägar. Oftast drabbas de redan allra fattigaste människorna, de små enskilda bönderna.

I Sverige däremot har vi fortfarande goda förutsättningar att bruka jorden, och än så länge, mycket vatten. Vi har därför, för det första, ett moraliskt ansvar att använda vår åkermark till matproduktion, och förse fler människor med mat som producerats på ett klimatsmart och miljövänligt sätt.

För det andra har vi nu en nationell livsmedelsstrategi med målet att öka produktionen av svensk mat – ett tydligt tillväxtmål. Det är mycket välkommet och välbehövligt då vår självförsörjningsgrad av livsmedel bara ligger runt 50 procent, en unikt låg siffra jämfört med övriga Europa.

För det tredje har avvecklingen av jordbruket i Norrbotten gått fortare än i övriga landet, med något undantag. Åkermark försvinner även hos oss varje år, och förbuskningen tilltar, men inte på grund av förändrat klimat, utan därför att bönder lägger ned sin verksamhet.

Det är därför mycket viktigt att förutsättningarna inte försämras ytterligare, utan alla goda krafter måste hjälpas åt för att vända den negativa trenden!

När man då hör om kommuner som vill bygga bostäder och köpcentrum på prima åkermark, infinner sig en känsla av att något är fundamentalt feltänkt. Vi har sett flera exempel på hur jordbruket och åkermarken behandlats tämligen lättvindigt i olika kommuners arbete med översiktsplaner. Dessa planer är ett av de viktigaste instrumenten för den fysiska kommunala planeringen. Här ska ges inriktning för den långsiktiga utvecklingen i hela kommunen med vägledning om hur mark och vatten samt bebyggelse ska användas, utvecklas och bevaras. Planen ska också visa hur kommunen tar hänsyn till, bland annat, nationella mål av olika slag.

Eftersom vi nu har ett nationellt mål om ökad livsmedelsproduktion förväntar vi oss att jordbruket och åkermarken uppgraderas rejält och ges betydligt större vikt i den kommunala planeringen och vid bildande av vattenskyddsområden. Här måste också markägare och markägarorganisationer alltid bjudas in i ett tidigt skede i kommunernas olika planeringsprocesser.

Vi måste vara rädda om den åkermark som finns kvar – inte slarva bort den!

Herbert Nyman

ordförande LRF Norrbotten

Mats Granath

regionchef LRF Norrbotten