Enligt Polisen är det i många fall inte de tyngsta kriminella som utför sprängattentaten som plågar landet. Linda Staaf, som är chef för den nationella underrättelsetjänsten, sade under gårdagen på en pressträff att:

”De ser våldsdåden som en möjlighet att tjäna pengar och skaffa sig respekt och status i den kriminella världen. Flera som har gripits är troliga springpojkar, som är kända av områdespolisen, men inte för att begå grova våldsbrott.”

Narkotikan är ofta inblandad och hämnd är ett vanligt motiv.

”De har sedan övergått till rena hämndaktioner som verkar sakna slut. De senaste ett till två åren har gärningspersonerna allt mer riktat in sprängningarna mot närstående till den egentliga målpersonen.”

Det som ­tidigare betraktades som ­unika och extrema händelser har blivit vardagsmat när ­medierna ständigt rapporterar om gängkonflikter, skjutningar och sprängdåd.

Det har hittills i år skett fler sprängdåd än vad det gjorde under hela förra året. Dessvärre är sprängattentat mycket vanligare i Sverige än i andra jämförbara länder, något Polisen också bekräftar.

Kriminologen Amir Rostami sade nyligen till Dagens Nyheter att sprängningarna saknar motstycke i Europa, kanske i världen, och att vi måste söka oss till krigszoner eller länder med lång historia av terrorism för att hitta en motsvarighet”.

Varför är det så? Antagligen beror det på flera samverkande faktorer. De kriminella gängen har blivit allt fler, vilket förorsakar revirstrider mellan den typ av våldsverkare (och deras springpojkar) som är beredda att använda skjutvapen, handgranater och hemmagjorda sprängmedel för att hota, skrämma och döda.

I storstädernas marginaliserade förorter har det samtidigt växt fram parallella samhällsstrukturer där lagens långa arm har ersatts av andra auktoriteter. Av rädsla för kriminella ­eller på grund av ordningsmaktens reträtt vänder sig människor inte längre till Polisen för rättvisa.

I Sverige finns dessutom ovanligt många människor från Balkan där miljontals vapen befinner sig i händerna på de paramilitära grupper som stred på 1990-talet och som i flera fall omvandlats till kriminella organisationer. Illegala vapen som nu smugglas till den undre världen i Malmö och andra svenska städer där gängvåldet regerar.

Av allt att döma håller något på att gå fel i Sverige, samtidigt som något av allt att döma gått fel med polisväsendets förmåga att bekämpa brott. Båda dessa negativa tendenser behöver förändras. Sprängningarna och narkotikahandeln måste få ett slut.