I dag, lördagen den 14 juni firas Svartöstadsdagen med musikfest, fika och loppis i Svartöstaden i Luleå. Men det finns orosmoln över festen. Svartöstaden har varit ett riksintresse i 24 år. Trots detta står flera av kommunens hus och förfaller.

I matsalen på Svartöstadens skola hänger ett porträtt av en leende vithårig man med mörk hudfärg. Under fotot kan man läsa:

- Hej på er, mina kära barn i Svartöstadens skola!

Det är en underbar idé att bygga en kedja av vänskap mellan er och en skola i en av våra kåkstäder i Kapstaden. Lås oss göra vårt bästa för att det ska hända!

Desmond Tutu.

Hedersrektor för Svartöstadens skola.

Hur kunde ärkebiskop Desmond Tutu i Sydafrika bli hedersrektor för skolan i Svartöstaden i Luleå? Svaret är en ganska fantastisk historia som handlar om vänskap mellan en kåkstad i Sydafrika och vår egen kåkstad i Svartöstaden i Luleå.

Svartöstaden kom till i slutet av 1800-talet då fattiga arbetare i hamnen och på sågverken i närheten byggde egna träkåkar till sina familjer. I Svartöstaden fanns flera caféer, ett slakteri, en målarfirma, snickeri, plåtslageri, butiker, skola och folkets hus Blackis som arbetarna byggde med gemensamma krafter.

Efter Andra världskriget byggdes järnverket. 1975 invigdes Stålverk 80, det nya stålverket skulle bli den största industrisatsningen någonsin i Sverige. När kommunen köpte flera fastigheter i Svartöstaden och lät dem förfalla gick ryktet att man köpte dem för att riva husen och bereda plats för Stålverk 80. Bara ett år efter invigningen stoppades Stålverk 80! Stålpriset hade fallit och ekonomin höll inte. Vad skulle nu hända med Svartöstaden?

Svartöstaden hade vid den här tiden en blandad befolkning av unga barnfamiljer, konstnärer och musiker, pensionärer, arbetare och medelklass. En fördel var att lägenheterna i Svartöstaden var billiga. En aktiv intresseförening hade bildats som ordnade fester och sammankomster, till exempel Svartöstaddagen den 14 juni varje år som är en stor folkfest. Man började också kämpa för att bevara och utveckla Svartöstaden.

Så hände en sak som ingen hade kunnat ana. När nobelprisets 100-årsjubileum firades 2002 kom Sydafrikas ärkebiskop Desmond Tutu till Luleå.

Jag kände Desmond Tutu sedan tidigare eftersom jag hade gjort en film där han hade medverkat. Efter gudstjänsten berättade jag för honom att Luleå har en 100 år gammal kåkstad, byggd av arbetare på 1800-talet.

- A township in Sweden? sade Tutu. En kåkstad i Sverige?

- I kåkstäderna i Sydafrika bygger ni nya skolor, sa jag. Men i Luleå diskuterar politikerna att lägga ner skolan i vår kåkstad. Vi behöver en stark rektor som kan hjälpa oss att rädda skolan. Vill ni bli vår rektor?

Desmond Tutu log och svarade:

- Jag skulle gärna bli er rektor. Men det blir nog svårt för mig att hinna vara med på skolmöten och planera scheman...

- Det räcker om ni blir vår hedersrektor. Vår symboliske rektor.

- OK! Jag tar jobbet! sa Desmond Tutu och brast ut i sitt berömda gapskratt. Så reste han hem till Sydafrika.

Några veckor senare kom ett paket med posten. Inne i paketet fanns en tavla med Desmond Tutus porträtt, och ett löfte att han tog på sig uppgiften att bli hedersrektor för Svartöstadens skola. Det är svårt att veta om det här avgjorde skolans öde. Men faktum är att skolan blev räddad.

Under de besvärliga åren fick Svartöstadens intresseförening hjälp av några personer med stora kunskaper. Arkitekten Jan Wikström gjorde en studie där han beskrev trähusen i Svartöstaden och han gjorde vackra teckningar av dem. Personer på högskolan, länsstyrelsen och boverket bidrog med sakkunskap. Plötsligt var frågan om Svartöstaden ända uppe i regeringen och riksdagen! Och 1990 blev Svartöstaden förklarat som ett riksintresse av högt kulturellt och historiskt värde.

Svartöstaden har gått igenom en rad kriser genom åren. Posten stängde, och konsumbutiken lades ner. Då öppnade innevånarna i Svartöstaden en egen kooperativ förening. När biblioteket i Svartöstadens folkets hus stängdes drevs det med ideella krafter. Hela Blackis hotades men räddades tack vare en lång kamp för att rädda huset.

Även miljön blev bättre. LKAB:s malmlager som låg nära Svartöstaden och smutsade ner miljön kraftigt flyttades ut till den nya malmhamnen.

Ett viktigt skäl till att Svartöstaden blev ett riksintresse var det sociala liv som finns i stadsdelen. Arkitekter och stadsplanerare talar i dag mycket om att bygga in trivsel, variation och möjligheter för de boende att påverka miljön där de lever. Svartöstaden är ett fint exempel på sådana värden.

Luleå har nu två stadsdelar av högsta kulturella värde: Kyrkstaden i Gammelstad som är ett världsarv, och Svartöstaden som är ett riksintresse och en av Sveriges få bevarade arbetar- och kåkstäder. Hur kan det då komma sig att flera av kommunens fastigheter får stå och förfalla? Just dessa hus är själva orsaken till att Svartöstaden blev utsett till riksintresse.

Det finaste huset som är i behov av akut renovering är Ängesbyhuset nära Folkets hus Blackis. Låt oss rädda den unika kåkstaden i Svartöstaden! Ändra i den gamla detaljplanen så att den svarar mot de behov som gäller i dag!

Renovera de gamla husen och gör det möjligt att bygga nya trähus på de tomma tomterna i en stil som passar i Svartöstaden. Riksintresset Svartöstaden får inte förfalla! Eller ska vi behöva kalla på Desmond Tutu igen?