Återigen ser vi hur de små stegens tyranni fungerar. Vi har sett hur människor drabbats av att företag efter företag läggs ner, att närbutiker och biografer tvingats stänga eller att lantbrukare fått allt svårare att överleva.

Många journalister är upptagna med att åka ut till de mer lättillgängliga och exotiska förorterna för att skriva om utanförskap. Har vi helt missat det som skett bakom ryggen på oss, nämligen att landsbygden utarmats allt mer.

När beskedet att Ericsson varslar 3 000 anställda i Sverige slog ned som en bomb för en tid sedan var regeringen på alerten. Regeringen annonserade snabbt att de ska gå in med stödinsatser. Nästan samtidigt "klipper" den stora draken Vattenfall samvetslöst 40 jobb i Jokkmokk. Vilka stödinsatser var då aktuella vad beträffar dessa 40 jobb som betyder så oerhört mycket i en glesbygd?

Det vore eftersträvansvärt att regeringen inte bara ser kriserna inom Sveriges stora industriföretag i storstadsområdena, utan även vill värna om företagarna på landsbygden.

I somras lades en mjölkgård ner per dag. Sedan 1980-talet har antalet mjölkbönder halverats var tionde år. Liknande utveckling går att se inom de andra gröna näringarna. Men regeringen har hittills inte lyft ett finger för att stärka det svenska lantbrukets konkurrenskraft. Sveriges styrande måste öppna ögonen och se vad som händer.

Det politiska maktspelet har tyvärr flytt landsbygden. I stället förs tävlan om väljarnas förtroende i svenska storstäder. Landsbygden ska leva säger de - och fäller fram ett "krokben".

Landsbygden behöver bredband, bra kommunikationer, butiker och banker. Utan detta stannar landsbygden. Men

förutom lokala eldsjälar är det ingen som agerar.

Telia kapar "kopparledningar" utan att först sett till att det finns ett väl fungerande alternativ. Svaret blir ofta - det finns bredband och fiber. Sanningen är den att denna möjlighet, för närvarande, inte finns i glesbygd/landsbygd.

Coop som en gång i tiden var landsbygdens trygghet till "närbutiker" var de första att lämna landsbygd/glesbygd. Närbutikerna heter i dag i de flesta fall Nära dig eller Handlaren. Var finns eller fanns solidaritetstänkandet ifrån kooperationens sida?

Banktjänsternas digitalisering fördjupar klyftan mellan stad och land. De flesta kontor som läggs ner eller slutar med kontanter ligger på landsbygden. Cirka 130 000 svenskar har längre än två mil till en bankomat. En tredjedel av dem är 65 år eller äldre. Det är inte bara privatpersoner som drabbas, många föreningar och småföretagare tvingas numera ta hand om dagskassorna själva.

Den svenska regeringen hänvisar till en pågående utredning och implementering av ett EU-direktiv på området. Ingen i ledande ställning vill tvinga bankerna att hantera kontanter genom lagstiftning.

Det är djupt stötande att se hur storbankerna struntar i sina kunder medan staten och skattebetalarna förväntas hålla dem under armarna så fort de vacklar. Om inte bankerna tar ansvar för sina kunder på landsbygden måste de kanske tvingas att göra det genom lagstiftning. Om vi ska avskaffa kontanter i samhället bör beslutet fattas av politiker. Inte av giriga storbanker.

En lösning är att ge landsbygdens företrädare större plats i den politiska skaran där man med ytterligare mandat kan påverka våra beslutsfattare.

Landsbygdspartiet oberoende

Erland Nilsson

Hillevi Sandström

Roger Andersson

Åsa Vallenberg Nilsson

Roger Engman