Förbundets idé om den förtryckta tornedalingen har väckt liv i gamla vandringsmyter, senast illustrerade av en ledarartikel i Aftonbladet 16/2. Tornedalsfinskan skulle utplånas, slås ur barnen, vi skulle kuvas med våld, vi skulle känna skam över vårt modersmål med påföljd att vi tystnade. DN hade tidigare (12/3 2019) en lika grotesk insändare som jämförde Sveriges behandling av tornedalingarna som ett primitivt folk med Danmarks behandling av inuiterna på Grönland. 

Jag är född och uppvuxen i Tornedalen och känner inte igen mig i STR-T:s beskrivning av hur vi skulle behandlats. Tornedalingar har, i motsats till samer, i allt väsentligt behandlats som andra svenskar, med samma rättigheter och samma skyldigheter.

Det fanns en uppmaning till skolansvariga att verka för att barnen talade svenska under skoltid men inga statliga förbud. Även i områden i Sverige med dialekter har skolbarn på samma sätt uppmanats att tala svenska under skoltid. STR-T talar i negativ bemärkelse om att skolbarnen i Tornedalen utsattes för ett språkbad. Nu framhålls vikten av att nyanlända barn vistas i svenskspråkiga miljöer, språkbad i positiv bemärkelse! Syftet med försvenskningen i Tornedalen var tvåspråkighet, att tornedalingar skulle få bättre förutsättningar att klara sig i det svenska samhället, majoriteten var vid sekelskiftet 1900 enbart finskspråkig! Den geografiska isoleringen innan vägar och järnvägar byggdes motverkade ökade kunskaper i svenska. Radio och TV fanns inte. Skolan var viktigare då än nu för svenska språket. 

Enspråkigt finsktalande barn i Tornedalen hade det besvärligt när vi kom till en skola där undervisningen var på svenska, men de flesta av oss upplevde inget förtryck. Lärarna, många födda i bygden och finsktalande, använde sunt förnuft när de hanterade barnens svårigheter. Barnfostran var auktoritär vid den tid vi talar om men alla skolbarn i Tornedalen bestraffades inte för att man talat finska, om förbud eller våld förekom berodde det på enskilda lärare. Bilden att lärarna eller andra som arbetade i skolor och på arbetsstugor, själva finskspråkiga, skulle ha ”föraktat barnen”, försökt ”slå dem svenska” hör till myternas värld.

Vi finsktalande barn pratade naturligtvis finska så fort lärarna var utom hörhåll. Jag är som de flesta tornedalingar stolt över min finska kulturbakgrund. Vi åkte över älven till Finland och tävlade i idrott och dansade. I gymnasiet valde de flesta finsktalande elever finska som extra tillvalsämne! Men situationer där man är obekväm med språket som talas ger ett socialt underläge. Så var det när vi tornedalingar först kom ut i helsvenska miljöer. Vår skolsvenska räckte inte till, vi kunde inte uttrycka det vi kände och ville, vi blev lätt tysta. En sådan språklig underlägsenhetskänsla hos tornedalingar i allmänhet har nog varit betydligt vanligare än en skamkänsla över vår finska.

STR-T har på bräcklig, bitvis osann grund sedan länge drivit en etnopolitik som saknar perspektiv, distans, och proportioner. Detta agerande med mytiska inslag hoprörda med klass- och centrum-periferi-problematik har nu utökats till att få tornedalingar erkända som ett urfolk! Sant är att språkpolitiken i Tornedalen om än oavsiktligt fick negativa konsekvenser för tornedalsfinskan. I brist på uppmuntran är den på utdöende precis som olika svenska dialekter, men det är delvis en annan diskussion. Den rör bland annat många tornedalska föräldrars vilja att ge sina barn bättre förutsättningar i samhället genom att kunna tala svenska bättre än de själva kunde efter avslutad skolgång. 
Bengt Bucht