Måste vi verkligen fira den lågmälda allhelgonahelgen, när vi har det färgstarka Halloweenfirandet med pumpor och spökerier? Det är ju så deppigt att besöka en kall och höstmörk kyrkogård. Vem vill bli påmind om vår egen dödlighet, när man kan klä sig i skräckmundering och tigga godis? Ungefär på det sättet kan det låta när man talar om den stundande högtiden.

Alla helgons dag firades tidigare alltid den 1 november. 1772 förflyttades högtiden till första söndagen i november och sedan 1953 infaller den alltid på en lördag mellan den 31 oktober och 6 november, för att ge svenskarna, som då vanligtvis arbetade sex dagar i veckan, fler lediga dagar under hösten.

Under mer än tusen år har alla helgons dag, som smält ihop med alla själars dag, varit ett tillfälle att reflektera över livets slut och minnas helgon, martyrer och nära anhöriga.

Enligt en Sifo-undersökning från år 2017 planerar fortfarande omkring hälften av svenskarna att besöka en grav eller en minneslund under helgen för att tända ljus och lägga ner kransar. Det är ett tillfälle som bör tas tillvara.

I vår stressade och sekulariserade samtid kommer de flesta av oss annars inte i kontakt med döden och döendet. Vi skjuter den ifrån oss så länge vi inte drabbas. Vi har sjukhus, äldreboenden och begravningsbyråer som hanterar det som tidigare var familjeangelägenheter. Det finns därtill ett helt forskningsfält som syftar till att senarelägga åldrandet och ­döden så långt att de rentav försvinner.

Oviljan att förhålla oss till det oundvikliga är något som särskiljer vår tid från andra. På gamla kyrkogårdar kan man ibland läsa inskriptionen ”Tänk på döden”. Romaren Seneca konstaterar att livet känns kort om vi inte accepterar den tid vi har och utnyttjar den fullt ut: ”Vi dör varje dag. Ty varje dag tas någon del av livet bort och till och med när vi växer, blir livet mindre.” Den japanske samurajen och filosofen ­Hagakure vädjar: ”Besluta dig varje morgon för att dö. Uppfriska varje kväll ditt sinne med tanken på döden”.

Dessa uppmaningar kan låta absurda och deprimerande för den statusjagande och ungdomsdyrkande nutidsmänniskan. Men det ligger något sunt i äldre kulturers förhållande till döden.

Vetskapen om att allt är förgängligt och att vi kanske bara står ett andetag från slutet hjälper oss att leva ett bättre liv, med ett större intresse för eftervärlden och våra medmänniskor.

Den ofta utdömda allhelgonahelgen kan fylla en viktigare funktion än vad vi förstått.