Avgiften infördes vid årsskiftet och tanken är att den ska täcka upp för tillsynsmyndighetens handläggning av ansökan. Dessvärre matchar inte avgiftens utformning tanken i särskilt många avseenden.

Alla pengar som företagen tvingas betala går till statskassan, i stället för direkt till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, eller Skolinspektionen. Det handlar om drygt 20 000 kronor för ansökan om tillstånd för en ändring i verksamheten, exempelvis en ny chef, och minst 30 000 kronor för att starta en helt ny verksamhet. Om samma förändring gäller flera boenden eller skolor läggs avgifterna dessutom på varandra.

För att de rundliga summorna ska betala för handläggningen, vilket är den motivering som angivits, krävs att regeringen investerar dem i myndigheten så snart som möjligt. Om det faktiskt sker återstår att se. I vilket fall lär den ökade arbetsbelastningen för IVO och Skolinspektionen kräva högre anslag från regeringen.

Ytterligare krav på tillstånd innebär dessutom att fler ansökningar kommer in, och därmed att handläggningstiderna hos tillsynsmyndigheten i regel blir längre. Hos IVO kan det ta en månad innan ett företag ens får bekräftelse på att ansökan är mottagen. Att betala mer för sämre service är ett tydligt tecken på en dålig affär.

Avgifterna är dock mer än ett gissel för enskilda företagare i välfärdssektorn. I stället för att uppmuntra fler att starta företag eller göra välbehövliga förändringar i verksamheten blir tröskeln för sådant högre. En god företagsidé kanske aldrig blir verklighet. Det innebär i längden också förlorade skatteintäkter för staten.

Kritiken mot avgifterna handlar inte om att företagare i regel ser IVO och Skolinspektionen som besvärliga myndigheter. Tvärtom är de viktiga för att se till att alla företag, och även kommuner, håller sig till reglerna.

Det ligger således i allas intresse att myndigheterna har resurser för att utöva den viktiga tillsynen. Att ta ut särskilda avgifter för viss myndighetsservice, medan andra är helt skattefinansierade, väcker dock en del funderingar. Inte minst om varför avgifterna ligger på just den nivån. Det är knappast rimligt att det kostar 20 000 kronor att godkänna en mindre förändring av en befintlig verksamhet. Avgiftsnivåerna skvallrar om att de snarare är satta för att generera pengar till staten, och inte för att säkra välfungerande skola och omsorg.

Med nuvarande nivåer missgynnas dessutom mindre företag, medan de större tar obetydlig skada av att betala dem. Det är allt annat än småföretagarvänligt.

Att ställa krav på välfärdsutövare är rimligt. Men då måste kraven i sig vara rimligt konstruerade utifrån den funktion de fyller.