Vad vill ni ha vischan till, egentligen?

"Lantliv" –  visst låter det mysigt? I våra dagar är det lika med vacker natur, kanske bad på den egna lilla stranden, köp av gårdsägg från grannbonden. Ett fallfärdigt hus som jag som bor i stan köpt. Reparerat pietetsfull men top notch teknik i kök och badrum. Hit flyr jag under helger och semester. Har jag tur hör jag en tupp gala och en ko råma medan jag njuter av ett glas kall Chablis. Till grannens fårfarm tar jag med mig mina telningar för att se på lammen. Detta är en utopi. Det blir snart inga gårdsägg, det finns snart inga lamm.

De riktiga lantisarna, året-runt-boende, blir färre och kommer att bli än färre i framtiden. Vi som bor på landsbygden har med vårt beslut att bo på vischan valt att ha en bit till affären, skjutsa och hämta våra barn och tonåringar till aktiviteter. Många av oss har förskola och skola upp till mellanstadiet in på knuten. Vi arrangerar, genom det rika föreningsliv som ofta finns i byar, egna aktiviteter. Vi är lyckliga över det. Men hur länge? Vi kan bara betrakta vår egen kommun, Luleå Kommun, som sakta men säkert äter upp möjligheterna för barnfamiljer att bo och leva på landsbygden. Vad gäller nedläggningsförslaget om de små skolenheterna ligger nu Ersnäs och Klöverträsk kvar som nedläggningsalternativ. Vem tror att det stannar där? Hur stor blir nettobesparingen för samhället?

Till Luleås (S) och (M)-politiker säger jag: Säg vad ni vill ha vischan till !

Carin Sundén
Ersnäs