Insändare Skoldagarna är långa och lektionerna lika så. Det är absolut inte lätt för mig som lider av ADHD med svåra koncentrationsstörningar att sitta i flera timmar per dag och kunna lyssna på vad exakt lärarna säger, läsa igenom långa texter och sedan inte komma ihåg sekunden efter vad jag läst.

Att tappa fokus på några få sekunder och sen kunna ställa om sig till att få fokus på rätt sak är inte lätt.

Skolan är en extrem ångest för mig. Att hela tiden försöka hänga med är något som är extremt svårt för mig. Det är så lätt att hamna efter och då sitter man där med klumpen i magen då läraren frågar om man gjort uppgiften. Sedan kommer ångesten som en våg då man inte ens förstått vad man ska göra.

Jag förstår inte hur det egentligen är tänkt att jag ska kunna klara av skolan.

Ni som säger: ‘’det är bara att ta tag i det, sluta vara så lat’’, ‘’bara bortförklaringar hit och dit’’, ni har inte gått i mina skor. Ni vet inte hur det är att leva med det här.

Tänk er att konstant ha någon som pickar en på axeln, en annan som pratar oavbrutet, någon som knackar med pennan i bordet hela tiden på en och samma gång. Dessa viskningar och någon annan som knappar på någonting eller låter det minsta lilla fångar min uppmärksamhet och ekar i mitt huvud.

Men däremot kan jag jobba på bättre än någonsin om jag väl får in fokus, men avbryts jag av det minsta lilla måste jag börja om från noll igen.

‘’Börja med medicin då’’ kanske vissa tänker, men jag tänker inte riskera, efter år av uppbyggnad, att rasera allt igen och experimentera med mediciner då jag äntligen fått det stabilt med panikångest och depression. Enligt mig är det inte värt att börja om på noll igen där och bygga om allt på nytt.

Jag kan slå vad om att de flesta ser oss som har ADHD som lata, själviska, jobbiga och otacksamma individer i skolan men tro mig, trots att jag inte lyckas alla gånger med allt så vet JAG åtminstone att jag alltid försöker och alltid gör det bästa jag kan av allt, fastän det inte alltid räcker till.

Så snälla, alla lärare, rektorer och vuxna människor som nu jobbar med oss i skolan, ha alltid diagnoser så som ADHD, ADD, panikångest, dyslexi och så vidare i fokus, glöm inte att vi är inte som alla andra, vissa av oss behöver mer hjälp och kräver mer tid än ‘’normala’’ människor och det är inget fel med det.

Marion Fredriksson