Arbetsförmedlingen, som den ser ut i dag, är en dyr och tungrodd byråkratisk koloss som har svårt att möta arbetsmarknadens mångskiftande behov. Därför är det rimligt att myndigheten bantas och reformeras. Däremot finns det anledning att ställa sig frågande till sättet som regeringen planerar att genomföra omstöpningen på, som ska vara fullbordad inom två år.

Enligt januariöverenskommelsen ska Arbetsförmedlingen inte längre förmedla jobb utan koncentrera sig på ett smalare myndighetsansvar. Det som tidigare varit kärnan i verksamheten kommer i stället att utföras av fristående mellanhänder inom ett valfrihetssystem. Men det är svårt att se hur privata aktörer (och kommuner – som också ska få vara med) skulle klara matchningen så mycket bättre.

Sveriges arbetsmarknad fullkomligt skriker efter ingenjörer och läkare. Men in i landet strömmar stora grupper utan gymnasieutbildning eller kunskaper i svenska språket. Arbetsförmedlingens egen analys visar också inte att det finns något stöd för att fristående förmedlingsföretag generellt skulle vara effektivare än offentliga aktörer.

Moderaterna dömer ut projektet som en ”experimentverkstad som kommer drabba många arbetssökande”, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna varnar för den överoptimistiska tidsplanen och Vänsterpartiet riktar föga förvånande kritik mot att matchningsfunktionen öppnas upp för ett mångfald av aktörer.

Även Liberalerna, som står bakom den hårt kritiserade reformen, efterlyser nya samtal med regeringen. Det är en högst rimlig begäran.

Jag erinrar mig vad jag skrev i juni 2018 under rubriken ”Även ickesocialistiska politiker kan gå för långt”:

Den centerpartinära tankesmedjan Fores och Lars Calmfors, professor emeritus i ekonomi, konstaterar i en ny rapport att verksamheten visserligen bör liberaliseras, men varnar för konsekvenserna av en alltför drastisk omstöpning av Arbetsförmedlingen (SR 25/8, 2018):

’Det skulle kunna gå snett, alltså att man går över till privata utförare i väldigt stor utsträckning och så riggar man inte systemen riktigt bra. Då kan resultaten bli ganska dåliga.’

Det är en nyttig påminnelse om att makt är makt och att även ickesocialistiska beslutsfattare kan bli övermodiga. Systemet med assistansbolag och försöket med privata etableringslotsar 2010 blev exempelvis inte lyckade.

Genomgripande reformer för att öppna upp samhället på olika områden måste planeras och följas upp på ett noggrant sätt.

Sverige är på väg in i en lågkonjunktur samtidigt som en majoritet av de långtidsarbetslösa är utrikes födda och många befinner sig ljusår ifrån ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden.

Det vore uppseendeväckande – och potentiellt skadligt för både skattebetalarna och de arbetssökande– om reformeringen av Arbetsförmedlingen hastades igenom innan konsekvenserna analyserats och ett kontrollsystem hunnit byggas upp.