Debatt  

Jag blir inte riktigt klok på styret i Luleå. Politik handlar om att prioritera resurser och göra vägval. Dessa vägval är sällan roliga men dom måste göras.


Tar vi exemplet om våra parker och stadsparken i synnerhet så är det ett lysande exempel på vilket vägval man kan visa för medborgarna vad man prioriterar i tider när välfärden har det tufft.

 

För att göra det lite tydligare, jag vill att Luleå ska utvecklas och kunna göra  många olika saker men det betyder inte att allt går att göra. Min önskelista är stor men plånboken klarar inte av allt på en gång. Jag om någon vill ha en fin park i stadens centrum, det är viktigt. 


Men är en rustad park viktigare nu än att ha en fungerande välfärd med en fungerande skola och omsorg? För dom allra flesta blir nog svaret nej.


Vi kan få en rustad stadspark också om vi planerar långsiktigt och har koll på vår investeringsbudget över ett längre tidsperspektiv, men det var tydligt att kommunledningen inte har koll vid bokslutsredogörelsen vi hade den 27e februari. På min begäran så ska vi vid ett senare tillfälle återkomma och diskutera det, då det tydligen är många frågetecken och stora investeringar framöver som inte ryms i den investeringsbudget vi tidigare tagit. Känns verkligen märkligt. 



Kommunalrådet Lenita Ericsson gav en kommentar i Kuriren den 26 februari när jag kommenterade att en upprustning av stadsparken måste vänta. Hon ställde frågan ”Jag vet inte vilka visioner de har för Luleå?”, som om att vi i Liberalerna och ett antal andra partier vill skapa ett fult Luleå. 


Men för att förklara vad vi vill; Liberalernas vision för Luleå är ”Möjligheternas Luleå” ett Luleå där oavsett vart man bor ska man kunna lyckas i sitt liv. För att skapa ett möjligheternas Luleå behövs en fungerande skola i hela Luleå, kan vi undvika nedläggningar av fungerande skolor med bra resultat så ska vi göra det. En lyxrenoverad stadspark är helt enkelt inte överst på önskelistan, hur bra det än kan bli.