Som 15-åring lämnade Ylva Stålnacke hemstaden Kiruna för Tärnaby, byn som fostrat skidåkarstjärnor som Anja Pärson och Ingemar Stenmark.
Det var under det första läsåret vid Luspengymnasiet som hon tog beslutet att ge den alpina karriären sin fulla fokus.
– Då var jag rankad 1 600 i världen och det var då jag bestämde mig – jag ville åka skidor för att bli bäst – jag skulle göra allt i min makt för att bli bättre, säger Stålnacke.
Inget fick lämnas åt slumpen. Det spelade ingen roll om det handlade om träning, tävling eller skidvård i vallaboden.
– Jag var den som stod kvar längst och vallade skidorna till händerna blödde. Jag skulle bara ha vassa kanter – jag skulle åka snabbast, säger Kiruna BK-åkaren som växte som åkare av att lyckas med en så liten detalj som en vass, egenslipad, stålkant.
– Det gav mig bättre självförtroende. Jag gjorde saker som inte kostade några pengar, men som gjorde mig bättre.
När Ylva Stålnacke blickar tillbaka på sina ungdomsår har hon lätt att se varför just hon lyckades ta det där steget från lovande talang till att bli världsåkare.
– Erfarenhet och envishet. Jag har haft lätt att lära mig vad som krävs. Sedan har jag alltid varit envis och försökt uppnå saker, säger hon.
– Visst fanns det andra saker som frestade vid sidan om. Men jag ville inte vara nöjd och försvinna efter fyra år när andra, mer seriösa, åkare gick förbi mig.
Alla timmarna hon lade ned på sin egen utveckling gjorde att tiden för annat runt omkring var minimal.
– Man måste offra något på vägen för att ta sig framåt. Jag känner inte att jag gett upp någonting – det är ju det här jag vill och jag väljer skidåkningen varje dag, säger Stålnacke.
– Om jag hade känt att jag gav upp mer än jag får tillbaka så hade jag inte gjort det här.
I vinter gör Kirunaåkaren sin sjätte säsong som landslagsåkare. I november 2013 debuterade hon i världscupen och har sedan dess gjort totalt 34 VC-starter.
26-åringen menar att hon är mer motiverad än någonsin.
– Det känns riktigt roligt och nu vill jag göra bra resultat, säger Stålnacke som tog sina första världscuppoäng i vintras när hon slutade på 17:e plats i slalom i kroatiska huvudstaden Zagreb.
– Barndomsdrömmar kan man inte alltid uppfylla. Men när man gör det är det en sjukt häftig känsla.
Dessförinnan hade hon försökt 29 gånger utan att nå topp 30 och ett andraåk i världscupsammanhang.
– Det hade varit några tuffa år innan och det är sådana stunder som motiverar mig att fortsätta.
Det hon syftar på när hon talar om "tuffa år" är skadorna under säsongen 2015/2016. En fraktur i ett finger i högra handen och sedan det avslitna korsbandet i knäet som slutade med åtta månaders rehabiliteringsträning.
– Det tuffaste är inte själva skadan. Det jobbigaste var att komma tillbaka till skidåkningen efter att ha varit borta ett bra tag, säger hon och fortsätter:
– Mina kompisar, som jag brukade vara lika bra som innan knäskadan, kunde nästan åka baklängesåkning lika snabbt som mig. Och att komma 50 platser sämre under tävling – det var jobbigt.
Att vinterns 17:e plats i Zagreb skulle vara barriärbrytande och en vändpunkt vill hon inte hålla med om.
– I en tävling har jag varit topp 30 – bara en gång, säger hon.
Det kan låta som hon är lite väl hård mot sig själv. Men Stålnacke menar att hon bara är ärlig.
– Jag är och har alltid varit hård mot mig själv.
Däremot har hon lyckats ändra på hur hon hanterar framgångar och motgångar. Det handlar i korta drag om att Stålnacke ska bli nöjd, även om hon inte vinner.
– Det kommer hjälpa mig i vinter.
Det kan handla om att vara nöjd med tekniken, placeringen eller en liten detalj. Någonting positivt går alltid att hitta mitt i allt.
Så har det inte varit tidigare. Ylva Stålnacke ger ett exempel på hur hon har kunnat tänka.
– Jag har kunnat åka hem från Europacupen och tänka: "Skit, jag kom bara trea". Eller: "Fan, jag vann bara med 20 hundradelar", säger hon.
– Sådana dagar ska man bara ta med allt positivt i stället. Att mycket ändå var ganska bra. Det blir ohållbart om man är för hård mot sig själv.
Hon fortsätter förklara:
– Tänk om jag bara hade varit nöjd med min 17:e plats i världscupen. Då hade jag haft tio minuter på ett helt år då jag är nöjd. Ska man kämpa 365 dagar om året för att vara nöjd i tio minuter?
Säsongen 2013/2014 blev hon totalvinnare i storslalomcupen i Europacupen. Säsongen därpå blev hon tvåa i totala Europacupen samt totala storslalomcupen.
Hon vet om sin kapacitet i backen. Nu handlar det bara om att hitta den sista detaljen som gör henne till en ännu stabilare världscupåkare.
– Jag vet att det går. Nu måste jag bara hitta ett sätt att få ut allt under de där minuterna på utsatt dag, säger hon.
– Skidåkning är en mental sport. Du kan ha världens bästa teknik, men kan du inte samla tankarna så spelar det ingen roll. Jag har sagt det förut – jag tycker att det är svårt att lyckas med det.
Rent fysiskt är hon mer vältränad än någonsin. Motivationen är, enligt henne själv, bättre än någonsin.
– Men framför allt har jag roligt hela tiden när jag tränar. Det har nog att göra med att jag har styrt upp mitt liv här hemma också.
2016 flyttade Stålnacke till Luleå och i somras köpte hon en lägenhet i centrum. Dessutom studerar hon till fysioterapeut i halvfart med idrottsavtal.
– Livet känns jättebra. Jag försöker ta tillvara på varje dag och inser hur fantastiskt jag har det när jag står där uppe på en glaciär samtidigt som solen skiner. Att ha det man brinner för som jobb är häftigt.
Och går allt som planerat blir det skidåkning för hela slanten i flera år till.
– OS (2022 i Peking) är mitt mål. Förhoppningsvis åker jag alla fall fyra år till, säger Stålnacke som menar att OS är stort – men inte det största.
– Att vinna en totalcup i världscupen är det största. OS är en bonus. Det är svårt att sätta målet att jag ska vara som allra bäst den där dagen om fyra år. Sedan vinner jag gärna en världscuptävling på vägen dit.