Videon är inte längre tillgänglig
Anton Lahdenperä vandrar in på Björnfällans hotell på toppen av Dundret. Utanför fönstret har han uppsyn över hela Gällivare och Malmberget. Hembyggden. Han bär en vit tröja med det alpina landslagets många sponsorer på.
Annat var det våren 2013.
Skidsäsongen hade varit en besvikelse och när den var över kom nästa slag rätt i solarplexus. Du tillhör inte längre landslaget.
Han insåg plötsligt att den internationella karriären kunde vara över. Bara 28 år gammal.
– Det var ju självklart en stor besvikelse att inte landslaget trodde på mig längre. Jag trodde ju själv på mig väldigt hårt. Då var det ett väldigt tungt besked att få, säger Anton Lahdenperä.
Funderade du på att lägga av?
– Nej, jag hade absolut inga tankar på att lägga av. Jag kände att jag hade så mycket kvar att göra i sporten och ville verkligen fortsätta att kämpa.
Ganska snabbt satte han sig ned och drog upp en strategi för att komma tillbaka. Första steget blev att byta skidutrustning till ett märke som skiljde sig mycket i känslan jämfört med hans dåvarande. Sedan insåg Gällivareåkaren att han behövde förbättra sin ranking.
– Jag behövde tävla och under sommaren drog jag därför till Australien och Nya Zeeland. Där bodde jag med en australiensk familj som hjälpte mig jättemycket. Jag fick åka väldigt mycket skidor, men det var inte så mycket kvalitét, säger Anton Lahdenperä och fortsätter:
– Men jag lyckades att vinna en tävling på deras cup vilket gav samma poäng som om jag hade vunnit Europacup. Det såg då skidförbundet och några veckor senare meddelade de mig att jag skulle få chansen att köra Levi i världscupen.
Dörren hade gläntats, men var långt från öppnad.
Anton Lahdenperä fick beskedet att han var välkommen att vara med på landslagets läger inför världscupen, däremot fick han stå för det ekonomiska själv. Då klev hans rötter in i bilden.
– Jag började den förra säsongen, men visste fortfarande inte om jag skulle ha råd att genomföra den. Då gick många i det lokala näringslivet här ihop och hjälpte mig att finansiera det.
– Det är jag väldigt tacksam för. Det hade inte gått utan deras stöd.
Resten var upp till honom själv.
Inför den första tävlingen i Levi hade förbundskaptenen Fredrik Steinwall meddelat Anton Lahdenperä hur förutsättingarna såg ut. Prestera eller lämna.
– Jag fick veta att jag hade tre tävlingar på mig att ta poäng, annars fick jag inte fortsätta att köra. Men på något sätt så kände jag att det var skitsamma. Nu kör jag eller så skiter jag i det här.
– Vid det första åket var jag inte alls nervös utan kände mig väldigt avslappnad, säger han.
Hur var känslan när det stod klart att du fick åka en andra gång?
– (Skratt) Då var jag ganska nervös och körde mest för att ta en poäng. Det var ett litet säkerhetsåk och det blev en 25 plats.
Redan i nästa tävling kom däremot framgången och han slog till med en 13:e plats. Hans bästa placering i världscupen på tre år.
– Efter det var jag tillbaka i laget på riktigt.
Inför säsongen kunde han inte ens i sina vildaste drömmar föreställa sig själv stå i starten under OS i Sotji. Men ju längre säsongen led desto troligare blev det. När laget skulle meddelas var Anton Lahdenperä nästan helt säker på att han var ett av de fyra namnen.
Det blev en ny kalldusch när de sista platserna istället gick till Axel Bäck och Jens Byggmark.
– Jag var jättebesviken. Rent på resultat var jag fjärdeman.
Stärkt av motgångarna blickar slalomåkaren fram mot en ny säsong. Erfarenheten är någonting han kommer att bära med sig genom karriären. Framför allt när det handlar om att hitta den där skitsamma-känslan.
– Det är en inställning som jag vill behålla. Innan ett åk handlar mycket om att vara i rätt mental anspänning. Att inte ladda för mycket och inte för lite.
– Lyckas man inte då åker man med en annan teknik än på träning och då går det inte lika fort. Det är när jag har den känslan som jag åker avslappnat och inte funderar för mycket.