Så var de nio veckorna som sommarbarn på Kurirens sportredaktion över för den här gången. Det har varit händelserika veckor. Många roliga möten med människor där idrotten är den gemensamma nämnaren.
Eller vägen tillbaka till idrotten. Redan första arbetsdagen slängdes jag in i hetluften. Kollega Herman Öberg ställde frågan:
– Jippen, vill du hjälpa mig med en reportageserie?
– Öhhh, ja, svarade jag.
Och det är klart jag gjorde det, har man svårt att säga nej i vanliga fall så var det totalt omöjligt att häva ur sig ett blankt nej på premiärdagen. Den gode Herman fortsatte, i rask takt för att komma från en Kalixbo.
– Bra, då får du ta över en grej av mig, du har en intervju inbokad klockan 17.00. Du har fotograf med dig, jag slutar strax och måste hem, sa den, nu i mina ögon, ogode Herman.
– Öhhhhh, okej, sa jag, och försökte spela glad och entusiastisk.
Mitt fejkade dollargrin måste ha sett plågat ut, men överlämningsmötet, som sker mellan dags- och kvällsreportrarna vid 16-rycket, förklarades avslutat.
Jag är oerhört glad och tacksam att jag öhhhh:ade fram det där jaet, nu i efterhand. Det ledde till det till bästa jobb jag gjort i sommar, om ni frågar mig alltså.
Som alla vet så kommer vi reportrar alltid överpålästa efter grundlig och noggrann research av annalkande intervjuobjekt. Så även jag, men inte den här gången.
Det var nog lika bra det. Reportageserien handlade om idrottare som efter motgångar gör allt för att komma tillbaka till sin sport. Om sportens betydelse och suget efter att få tävla, men framförallt idrottens betydelse på ett mentalt plan.
Johanna Lindbäck, Notvikenspelaren som jag intervjuade, hade tvingats bort från sin älskade fotbollsplan av först en korsbandsskada och sedan som sur grädde på pulvermoset, en kronisk njursjukdom som i sin tur tvingade henne att äta cellgifter.
Usch, blä och fy.
Men nä, här satt den 25-åriga Kalix-bördige Johanna Lindbäck bara och pratade, totalt sakligt om detaljer och obehagliga saker som hon dragits med under det senaste otursdrabbade året.
Jag, som satt där utan egentliga frågor eller följdfrågor förberedda, kunde bara hänga med i svängarna. Att inspelningsmaka-pären låg på Lindbäcks köksbord och snappade upp allt, gjorde inte saken sämre, ur en reporters perspektiv.
I det närmaste vad som kan beskrivas som chock, lämnade jag och fotograf Per Lundström lägenheten en dryg timma senare. Efter en stunds tystnad börjar jag mumla om att ”hon var bra på att snacka” och ”här fick vi material till något bra” och ”vilken känslosam historia hon hade”.
Men väl tillbaka på redaktionen kom en ångest smygande.
I och med Johanna Lindbäcks genuina sätt, att bara kunna dela med sig av sin minst sagt personliga historia till två helt främmande personer, var det något som började skava i mig.
Dessutom var hon inte på jakt efter en medlidande snyfthistoria, hon ville bara helt enkelt berätta om vägen tillbaka till det hon älskar så mycket, nämligen att spela fotboll.
Efter en stunds funderande på redaktionen insåg jag att nu måste jag snäppa upp. Om hon hade tid och ork att delge mig det här, då måste jag verkligen lägga manken till. Det vore extremt respektlöst att bara krafsa ihop en text som inte gav rätt bild av historian.
Dessutom var det ju en historia som så många som möjligt borde få ta del av, på ett bra sätt.
Sagt och gjort. Eller så inte. Jag sköt upp skrivandet. Reportaget skulle ändå publiceras först två veckor senare. Och jag hade ju ändå hela intervjun inspelad, förhandlade min uppskjutningsälskande hjärnhalva fram.
Jobbet, som var märkt ”Johanna Lindbäck” i datasystemet, blinkade framför mig varje dag jag slog igång datorn. Att fotografens bilder dessutom redan fanns där gjorde inte leveransångesten mindre.
Men i stället för att sätta i gång, levde jag med nyhetsflödet och försökte fylla både morgondagens tidning och webbens trafikanter med stoff. Dagarna gick och publiceringsdatumet smög sig allt närmare. Det fanns ingen återvändo. Jobbet skulle göras.
Och då. Nej, så roligt ska vi inte ha det, jag hade fortfarande kvar inspelningen av intervjun, man är ju ingen Slarvpelle.
Efter att ha skrivit ut hela intervjun i ett vanligt word-dokument insåg jag snabbt att materialet håller för ett mindre boksläpp. Och det funkar ju inte. Det ska sovras bort, kapas ner och flyttas hit och dit. Men ett helt uppslag i en lokaltidning, det är inte fy skam att få sådant utrymme att jobba med.
Efter några justeringar och korrekturläsning av kollegor, var det bara att klarmarkera texten. Nu var det upp till redigerarna i Norrköping och tryckeriet i Luleås media-hus, att få reportaget på pränt.
En härlig känsla dök upp i mig, jag kände mig genuint nöjd inombords. Och det sker väldigt sällan efter att man har klarmarkerat en text. Vad har jag glömt? Varför tog jag inte det där citatet istället? Jag borde ha försökt göra det bättre, och så vidare.
Men den här gången var det annorlunda. Allt var bara bra, i min värld kanske skall tilläggas.
Vad ni läsare tyckte, det kan man inte veta såklart. Och säkert hade historien kunnat berättas annorlunda och bättre, men det stör mig inte, det var bara så kul att känna sig helt nöjd. Helt, helt nöjd.
Nästa gång ni hör någon som ifrågasätter ”Hur kan 22 vuxna människor springa och jaga en boll och tycka det är kul?”, skicka den människan till Johanna Lindbäck. Hon ger svar på tal.
Okej. Nu går vi vidare. Under dag två fick jag ...Ajdå, slut på tecken. Då ljög jag alltså i rubriken. Typiskt journalister.
Tack för i sommar alla inblandade.