Jag var 19 år. Benen var lätt vingliga efter förmiddagens påhitt.Ute på gräsmattan i Alvik hade släkten samlats kring det uppdukade långbordet och jag satt på en kortsida med studentmössan på sned.Det har passerat några kyliga vintrar sedan dess, men jag minns det klart, trots mitt småberusade tillstånd. Ett kuvert, med handskriven text där jag snabbt blev beordrad att läsa innehållet högt för alla.Orden lamslog mig nästan.
Jag är uppväxt i en familj där vi normalt visade känslor med handlingar istället för ord, men den här gången var det två pappersark fyllda med ord.Då jag var på väg in i vuxenlivet ansåg min mormor att det var dags för mig att påminnas om barndomen och det visade sig att hon fört dagbok över tiden som jag spenderat tillsammans med henne och sambon Göte.Trots att min uppväxt delvis var strulig och pappret innehöll ett och annat hyss som hon beskrev det – var det uppenbart hur mycket de hade uppskattat tiden och hur mycket stolthet som de kände.
I flera år har jag tänkt återgällda gärningen.
Skriva ihop ett brev hur mycket hon har betytt för mig under min uppväxt.Men jag har hela tiden hittat skäl att skjuta på det. Kanske för att jag ville övertyga mig själv att det kommer fler chanser.
Vilket är tråkigt eftersom det finns så många fina minnen.
Mina tidigaste kommer från ett besök i torpet utanför Älvsbyn. När jag knappt kunde cykla på egen hand, men fick sitta i Götes knä och styra bilen på den lilla grusvägen.
Hur du under våra utflykter i länet tillät min fantasi att skena, vilket den ofta gjorde under den tiden, och reglaget till fläkten, fullt logiskt, förvandlade bilen till ett jetplan, samtidigt som Göte tryckte ner gaspedalen. Jag njöt och du skrockade tills mätaren nådde en tillräckligt hög hastighet då du skarpt kommenderade att det räckte.
Jag skrattar än i dag när jag tänker på hur farsan halvt uppgiven klagade över att stövaren inte åt frallorna i skogen längre.
Det gjorde hon visst kontrade du med, men hon ville ha smör på dem. Den kravlistan utökades inom kort till pålägg också.
Utöver en kräsen stövare såg du till att jag och mina syskon blev duktigt bortskämda. Vi fick sova ut medan mor och far åkte till jobbet. När vi dammat sömnen ur ögonen stod frukosten klar på bordet. Alltid med samma leende.
Precis samma syn mötte mig under tonåren när jag hade testat min mors tålamod en gång för mycket och fick byta hemvist under ett par dagar. När jag lite omskakad hade traskat bort till dig visste du redan vad som hänt och konstaterade lugnt: "Se det som en semester".
Jag kan inte tacka dig nog för alla gånger du funnits där.Då jag försov mig i högstadiet och missade bussen till skolan.
Hur du såg till att den vilsne fotbollsdomaren hade en egen hejarklack.
Du bär också en stor del i att jag jobbar som journalist. Utöver att det alltid fanns någonting att läsa hos dig uppmuntrade du mig att skriva ner tankar och berättelser på datorn i gäststugan.
På ålderns höst var det du som blev journalisten. Nyfiken på allt som pågick i sportens väg och full koll på form, prestation och statistik.
Den 27 september ringde telefonen. Ambulansen var på väg, men du skrattade i andra änden av luren.
"Ryggen har pajat, nu åker jag in på semester igen".
Tyvärr fick du inte möjligheten att läsa det här.Men jag är samtidigt övertygad om att ord i det här fallet är överflödigt.Det visade du med all önskvärd tydlighet.